Att förstå, acceptera, tro och lita på att det som händer oss är ”menat att ske”, är inte alltid så lätt. När någon rycks bort från livet kan jag inte se att det skulle finnas någon ”mening” med det, men i övrigt så är det nog ändå min filosofi att det finns en mening med allt som sker (har nämnt detta tidigare). Trots det har jag under en lång period varit ganska så ”vilsen”….

Ni som följer min blogg eller mina Facebook-inlägg vet att det har varit svårt för mig att acceptera att jag inte har kunnat jobba som sjuksköterska under de senaste månaderna p.g.a. mina kontakteksem på händerna. Jag har jobbat med det som jag klarat av att göra som inte inneburit att jag har behövt använda handskar. Efter mina läkarbesök på Hudmottagningen då det blev klart att det verkligen var handskarna som var ”boven i dramat” har jag satt mitt hopp till att det skulle gå att hitta en handske som jag klarar av att använda. Mitt mål har varit att klara av att börja om som ”fullvärdig” sjuksköterska så snart som möjligt.

Förutom eksemen har jag, som ni säkert redan vet, en grav hörselnedsättning och svår tinnitus. Jag har levt med denna funktionsnedsättning sedan jag var barn och jag har klarat mig bra genom hela min skolgång och vuxna liv hittills. Men jag verkar ha nått en ”gräns”, antingen p.g.a. att hörseln försämras successivt (vilket den gör) eller p.g.a. att åren går och även jag blir ju äldre. Jag upptäcker att jag har allt svårare att ”kompensera” för min dåliga hörsel. Att vara koncentrerad och på helspänn hela tiden och att ”lägga pussel” för att meningarna jag hör ska vara vettiga, har sitt pris. Min hjärna är trött. Jag tror att det måste vara ungefär som att ”gå in i väggen”. All min energi går åt till att höra och följden blir att den energin saknas till annat, såsom att hålla en röd tråd, att minnas eller att ”ha många bollar i luften”. För mig verkar den förmågan vara helt borta numera och ibland är jag väldigt orolig över att jag håller på att bli dement. Jag glömmer de mest självklara saker.

Just dessa förmågor att klara av att hålla många bollar i luften, att vara koncentrerad och skärpt, är väldigt viktiga egenskaper för en sjuksköterska. Man hanterar läkemedel och utrustning som kan bli farliga för patienterna om det blir fel. Sista tiden har det framkommit att jag gjort fel flera gånger i samband med att jag har delat dosetter till patienter, trots att jag gjort mitt yttersta för att vara så noggrann som  möjligt. Ibland har det varit saker som jag varken kan förklara eller ursäkta. Ingenting har hänt, eftersom det har upptäckts och det har inte heller varit av någon allvarligare art. Men det KUNDE ha varit det och det KUNDE ha hänt något.

Kanske var det den insikten som damp ner över mig förra veckan och fick mig att inse vad det är min kropp ”har försökt att tala om för mig”; JAG SKA INTE JOBBA SOM SJUKSKÖTERSKA MER!

Alla som känner mig vet att en av de bästa dagarna i mitt liv var den iskalla januaridag 2005 då jag fick gå fram och hämta min sjuksköterskebrosch i kyrkan i Lycksele. Jag var FÄRDIG SJUKSKÖTERSKA! Min dröm hade blivit sann och jag hade fått jobb i Malå på Akutvårdsavdelningen. Jag såg fram emot att få jobba som syrra resten av mitt yrkesverksamma liv. Men livet ville annorlunda.

Jag har stretat emot och vägrat inse. Vägrat acceptera. Men förra veckan kände jag att ”jag är inte patientsäker” och jag orkar inte streta emot längre. Jag släppte taget och det kändes ungefär som när man får sätta ned en tung ryggsäck som man släpat på under lång tid. Jag pratade med min chef och jag är så tacksam över att hon inte ifrågasatte mitt beslut en enda gång. Kanske såg hon min beslutsamhet, kanske har mina problem varit tydliga, jag vet inte….. Nu kommer jag att ha ett ”hop-plock” av arbetsuppgifter under en period och sedan får vi se vad det blir. Jag har inget krav på att min arbetsgivare ska hitta något nytt jobb åt mig och jag kommer att säga upp mig om det inte finns något som passar.

Att berätta för sina arbetskamrater att jag inte kommer att jobba som sjuksköterska mer och vad det beror på, var en känslomässigt ganska tung sak. Samtidigt vill jag berätta öppet om att jag är medveten om att jag inte är tillräckligt skärpt för att känna mig trygg som sköterska längre. Så mycket bättre att alla vet, än att det ska spekuleras och gissas.

Nu ligger min sjuksköterskebrosch på mitt skrivbord och den kommer nog med största sannolikhet aldrig mer att sitta på mina kläder. Men den är min och den påminner mig om att jag trots allt en gång nådde mina mål. Nu är det dags att sätta nya eller kanske att låta livet visa mig vad det var som var ”meningen” med just detta.

I morgon åker jag de dryga 20 milen till Nordmaling för att vara på min väns begravning. Det kommer att bli en tung, men fin dag och det kommer att sätta det mesta i sina rätta perspektiv. För livet är inte alltid lätt, men så länge man lever ska man vara tacksam över allt det fina man trots allt har. En av mina söner ringde nyss. Han och hans sambo har varit på ultraljud idag och i oktober blir jag farmor igen. Ja, livet är sannerligen fint………

Ta hand om Er!
Kram

/Carina

Det var ett tag sedan jag skrev. Luften gick liksom ur mig när min vän M somnade in i början av maj på Axlagården. Jag visste ju att det skulle bli så, men det är ändå så svårt att förbereda sig för att en person som man älskar och som brukar finnas där, helt plötsligt är borta.

Jag har varit ledsen och arg. Arg för att en underbar ung kvinna (M var bara 47 år) inte fick fortsätta att leva. Hon har fyra barn, hon VILLE leva och hon hade så mycket att tillföra världen. Men hennes tid var slut och jag saknar henne oerhört. Det känns som om jag inte längre vet vem jag ska berätta saker för. Vem ska jag fråga om råd? Vem ska berätta om sin dag för mig och vem ska jag ge mina tankar till nu?? Jag har min familj, men det är annorlunda att tala med en vän. En vän har inte samma ”roll” som en familjemedlem och det blir ett annat sätt att samtala. Nu känner jag mig ensam och lite ”vingklippt”, men jag minns att M skrattade åt mig när jag sa till henne att jag inte skulle klara mig utan henne. ”Klart att du gör!” sa hon. Ja…. Det kanske jag gör, men min värld blev fattigare och ensammare. Jag tänker på hennes familj och framförallt på hennes fyra barn som nu är utan mor. Det är så fel…..

Jag ”ser” henne lite överallt. Senast idag när jag var ute kom en liten blå fjäril fladdrande och satte sig på min axel. För mig kändes det som ett tecken på att hon finns där någonstans och att hon vill visa mig det…. Ni kanske tycker att det är löjligt och det kanske det är, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att det ger mig tröst. Om två veckor blir det begravning. Jag får träffa hennes familj och det ska bli fint.

Sommaren har kommit hit sedan sist jag skrev. Jag älskar sommar och försommaren är nog den allra vackraste och underbaraste tiden på året. Jag njuter när jag kör till jobbet på morgonen och ser den skira grönskan eller när jag sitter på brotrappan och dricker mitt morgonkaffe och bara känner hur solen värmer. Det är fortfarande bara maj och vi har haft fantastiskt varmt under några dagar. Idag blåser det och är inte alls lika varmt, men solen skiner och det ger mig värme i själen.

Livet är till för att levas just nu. Det är så tydligt för mig att man inte ska leva någon gång i ”framtiden”, planera för saker som ska hända om ett år, om några månader, veckor eller i morgon. Man ska leva just precis i denna stund och då spelar det egentligen ingen roll vad man gör, för det är just nu som livet pågår. Själv ska jag sätta mig ute i sommaren och ta mig en påtår kaffe. Det är verkligen livet det!

Ha en skön fortsättning på pingsthelgen!
Kram!

/Carina