Plötsligt dök det upp bilder från förr på en sida på Facebook. Bilder som en kusin scannat in från hennes fars gamla diabilder. Oj, vad dessa bilder väckte mycket minnen och känslor! Jag blev så berörd att jag har tittat och tittat om och om igen. Minns helt plötsligt den gamla lekstugan hos farmor och farfar. Minns doften och sakerna som fanns där. Minns hur farmor såg ut när hon stod och pratade i telefonen med sin syster. Minns hur svårt det var att förstå när de pratade tornedalsfinska och minns hur pappa alltid hade pipan i munnen oavsett den var tänd eller inte. Minns den lilla röda plastväskan som jag tyckte så mycket om. Minns vår gamla bil som vi knappt rymdes i alla fem. Minnen av så många människor som varit en del av min barndom……

En bild väcker mina känslor mer än de andra. Det är bilden av vår familj på en förrådstrappa hos farmor och farfar i Muodoslompolo. Jag kan inte låta bli att tänka att den bilden föreställer en helt vanlig familj. Ett ungt par med tre lyckliga barn…. Men inte långt efter det att den bilden togs så förändrades allt. Min yngre bror blev mycket allvarligt sjuk (aplastisk anemi) och det vände upp och ned på hela tillvaron för oss alla.

Jag tror att jag, som var 5 år då, knappast tänkte särskilt mycket på att mitt liv var annorlunda än andra barns. Men som vuxen kan jag fundera över många saker. Fundera och FÖRSTÅ hur jobbigt det måste ha varit för mamma och pappa. Min mamma bodde (ja, jag säger bodde, eftersom det här handlar om en lång tidsperiod) på lasarettet tillsammans med min lillebror. Hemma fanns min äldre bror som måste ha varit nio år och jag. Pappa jobbade mycket. Dels för att ha en inkomst och kanske även för att glömma oron. Vi hade en grannfru som kom hem och lagade middag åt oss barn, men jag minns mest att min bror och jag var ensamma.

På helgerna åkte vi till lasarettet och hälsade på mamma och lillebror och även om jag var jätteledsen när vi skulle åka hem därifrån och jag nästan längtade ihjäl mig efter mamma, så visade jag nog aldrig att jag var ledsen för jag förstod att mamma hade det jobbigt och skulle bli ledsen om jag var ledsen. Barn förstår sådant, även om de inte är så stora. Jag ville vara en duktig flicka som klarade mig själv och som inte var ledsen, men egentligen var jag rädd och ledsen för jämnan.

Mitt hår var långt och jag minns hur det alltid var en enda tova, eftersom jag inte klarade av att kamma ut det. En gång följde jag en klasskompis hem och hennes mamma kammade ut mitt hår. Jag minns än idag hur lycklig och stolt jag var när jag fick gå till skolan och mina klasskompisar såg att mitt hår var så där fint som de andras. Det är ett minne som verkligen har fastnat och som på något sätt, trots att det bara handlar om en liten detalj, säger lite om hur tillvaron var därhemma för min bror och mig.

Så småningom fick min lillebror börja komma hem på permission från lasarettet. Oftast slutade dessa permisar med att de fick åka tillbaka i ilfart för att han börjat blöda (oftast näsblod) och när han väl började blöda fanns det inget som kunde stoppa det. Det gör att jag än idag avskyr lukten av blod.

Utan att lämna ut min älskade familj alltför mycket kan jag nog påstå att vi förändrades av allt detta. Min bror hade under sin sjukperiod blödningar i hela kroppen, både invändigt och utvändigt. Det blödde från alla kroppsöppningar, hans ena öra blev förstört av allt blod och han hade även blödningar i hjärnan. Han genomgick en otroligt tuff behandling, hade mycket skador och en mycket lång konvalescens innan han äntligen kunde friskförklaras (efter många år). Att hans liv förändrades i och med sjukdomen är självklart. Men det förändrade oss alla.

Min mamma blev fysiskt och psykiskt helt slut och min pappa hade börjat dricka. De fann aldrig tillbaka till det liv de haft tidigare…..

Hur min äldre bror och jag påverkades av allt är svårt att veta, eftersom vi ju inte har någon ”alternativ verklighet” att jämföra med. Jag kan dock säga att för egen del vet jag att jag påverkades ganska mycket och att jag antagligen skulle ha varit betydligt tryggare och haft mindre stort behov av att vara en ”duktig flicka” om inte allt detta hänt.

Det ena påverkar ju det andra och hur vår tillvaro hade varit om vi bara hade fått fortsätta att vara en ”vanlig familj” går aldrig att veta. Vi fick aldrig tillbaka det ”normala familjelivet”, om nu något sådant finns. Jag vill inte berätta allt, men det var inte någon lätt tillvaro för någon av oss. Min far blev alkoholist och han dog i sviterna efter en hjärtinfarkt när han var 45 år gammal.

Det är ju så för oss alla att händelser utlöser andra händelser och livet är inte okomplicerat för någon. Många saker glömmer vi, eller åtminstone lägger vi dem i så långt in i vår minnesbank att det behövs något sådant här som dessa bilder för att man ska minnas. För att man ska le lite, men även känna att tårarna är nära.

Jag har inte skrivit detta för att ”klaga”. Vi hade bra stunder och jag är ju så tacksam för för min mamma, pappa och mina syskon. Jag älskar dem mer än ord kan säga och det finns nog bara en enda sak jag önskar och som är min stora sorg; Att jag aldrig sa till min pappa hur mycket jag älskade honom. Jag hoppas att han visste det ändå och att han kan se sina vuxna barn, sina barnbarn och sina barnbarnsbarn däruppe i sin himmel, att han ler och känner sig stolt över oss…… Kanske hänger pipan fortfarande i mungipan, vad vet jag….

Avslutar med en bild där syskonen Kostet letar efter nyckelpigor någon gång under en sommar i början av 70-talet.

Ta hand om er och ha en skön söndag!

Kram!
/Carina

Hundar är ett ämne som jag inte har skrivit om här på bloggen tidigare. Fast, som de flesta vet, är ju hundar en mycket stor och mycket viktig del av mitt liv. Så har det alltid varit och jag måste (lite skamset) berätta om hur det var när jag var tonåring. Jag fick min första alldeles egna hund när jag fyllde 14 år och det var en liten Papillon. Han blev min vapendragare i vått och torrt och lämnade aldrig min sida under alla de år han levde. Han blev lite av en enmanshund och vi två blev ”ett” och levde i total symbios.

Men naturligtvis fanns ju lusten att ha fler hundar och ibland har jag nog varit lite VÄL kreativ när det gällt att komma fram till lösningar på ”problem”. Problemet när det gällde fler hundar var när jag var tonåring att det kostade ganska mycket pengar att köpa en hund med bra stamtavla. Nu hade jag ju helt fallit för Papillon och nästa hund skulle naturligtvis också vara en sådan. Sagt och gjort – problem är till för att lösas!

Jag spelade på den  kommunala musikskolan. Klarinett av alla instrument! Första året fick man låna instrument, men sedan måste man köpa ett eget. Vet ni, klarinett SUUGER! Det tjuter och piper och de där rören som sitter i munstycket är aldrig bra! Eller möjligtvis var det hon som höll i klarinetten som aldrig var bra? Hm…. Musikalisk kan jag inte direkt påstå att jag är….och klarinett? Näe! Men….jag skulle ju som sagt spela och stackars mamma fick hjälpa mig med inköp av en svindyr klarinett.

Sedan spelade jag. Åtminstone någon månad (ja ja, kanske en månad då!)… Oftast hade jag ”glömt” klarinetten hemma och därhemma stod lådan med det förargliga instrumentet och samlade damm och gav mig dåligt samvete. Som tur var gav mig inte BARA dåligt samvete – det gav mig även en mycket bra IDÉ! Alla som känner mig vet att när jag får en idé i huvudet som jag själv tycker är bra, så kan ingenting stoppa mig! Snabbt hade jag ”sagt upp mig” från musikskolan, skickat in en annons till lokaltidningen och hips vips så var klarinetten i någon annan stackars elevs ägo. Själv var jag RIK!! Naturligtvis hade jag även hittat det som skulle ersätta klarinetten, det gäller ju att vara snabb i vändningen så att ingen hinner tänka efter! Så kom nästa Papillon in i mitt liv och klarinetten var för alltid glömd!

Usch! Så här i vuxen ålder kan jag ha dåligt samvete för att mamma fick lägga ut pengar på något som hon trodde var viktigt för mig och som hörde till SKOLAN, bara för att snart ha en odräglig valp hängande i hasorna. Nåja, min mamma har alltid varit tålmodig och snäll och jag hann skaffa mig ytterligare två hundar innan jag (äntligen) flyttade hemifrån.

Sedan dess har det varit hundar, hundar, hundar….. Jag har aldrig slutat med Papillon som var min start i ”hunderiet”, det har alltid funnits en eller flera i min ägo. Jag har även haft Cairnterreir, Australisk terrier, Släthårig Foxterrier, Dvärgpincher, Whippet och Saluki. Just nu finns det 4 Whippet, 1 Saluki, 1 Papillon och 1 Phalène i huset.

Ibland kan jag känna att jag är så trött på att livet styrs helt och hållet efter hundarna. När man stiger upp, när man kan åka bort, vart man kan åka, när man måste vara hemma, hur man kan jobba, var man kan jobba osv. Men det är faktiskt, ärligt och från hjärtat, så att utan hundar vore mitt liv så väldigt mycket tristare och tommare! De ger mig så mycket vänskap, kärlek, glädje och tröst och tack vare hundarna har jag lärt känna så många människor som blivit viktiga för mig. Jag är så tacksam för att jag har ett intresse som berikar mitt liv så mycket!

Nu på lördag åker vi på hundutställning och det ska bli så jättekul att få träffa alla härliga ”hundmänniskor” igen!

Ha det så gott!

Kram!
/Carina

Ps. Jag har ALDRIG hållit i en klarinett sedan den dagen jag sålde min. Däremot har åtskilliga hundvalpar funnits i min famn och jag kan lova er att jag vet vilket jag föredrar! Ds.

Jag sitter och tittar på universitetsutbildningar och kurser. Det har alltid varit något som lockat mig, det här med att plugga och lära mig MER. Helt enkelt en strävan efter att UTVECKLAS. När jag nu tittar på kurser så känner jag att även om det skulle vara så jättekul, så finns det vissa kriterier som måste vara uppfyllda för att utbildningen ska vara möjlig att ens fundera på. Dels så får den inte var så lång. Jag är snart 52 år och att gå en lång utbildning är inte så stor idé längre, jag ska ju hinna ha någon nytta av det jag pluggar. Sen måste den vara på halvfart, eftersom jag har min sjukersättning på 50% p.g.a. min hörselnedsättning och jag orkar inte mer än det. Den måste även vara på distans, eftersom jag inte kan vara borta hemifrån så mycket p.g.a. hundarna.

När jag då har kollat och funderat utifrån vad jag är intresserad av så har jag (förstås) hamnat inom vård och socialt arbete. Tänkte att jag skulle kolla vad ”ödet” ville att jag skulle söka (fritt inom alla ämnesområden) och lät mig bara gå in på en utbildning styrd av slumpen. Det blev ”Arrangering, komposition och musikteori”, men se där tror jag nog att ”ödet” tänkte lite fel! Haha…..

Det blev inte mycket kvar som egentligen skulle passa för min del och sanningen är väl att jag borde lägga ner tankarna på att plugga. Jag är för gammal, helt enkelt. En utbildning som jag skulle kunna tänka mig att gå är annars ”Bildterapeut”. Att jobba inom vård med den utbildningen kunde vara väldigt intressant, eftersom det kombinerar flera av mina stora intressen. Vård, att uttrycka sig genom bilder och skapande, plus psykologi.

Hade jag varit under 40 hade jag gärna velat utbilda mig till psykolog eller apotekare. Men nu är jag en lite vilsen sjuksköterska som har svårt att bara finna sig i att inte klara av att jobba som jag vill p.g.a. mina fysiska funktionsnedsättningar/problem….. Jag önskar att jag kunde gå till jobbet och göra de uppgifter som finns och vara nöjd med det, men jag känner att jag inte får utnyttja min kompetens och den känslan är ganska jobbig. Jag VILL mer än jag klarar. Men…..det är bara att grunna vidare. Det finns alltid möjligheter och jag kommer att hitta det som känns rätt för mig så småningom. Kanske blir det någon ordning på mina händer och då kan det ju kanske vara möjligt att återgå till sjuksköterskejobbet igen, vilket jag förstås väldigt gärna skulle vilja.
Sen är det nog mycket som handlar om det som står nedan; Att VÅGA!! Att förlora fotfästet en liten stund, men att inte förlora sig själv!

Det känns som en föraning av vår ute. Det är nollgradigt och blåser. Trots enorma mängder snö så känner man att våren närmar sig och ljuset håller på att komma tillbaka. Det gör gott inne i en frusen själ som behöver ljuset och värmen för att må bra!

Önskar Er en fortsatt skön söndag!

Kram!
/Carina

Det finns få saker som jag uppskattar mer hos människor än förmågan att inte ta sig själv på så stort allvar. Självironi och humor är så härligt! Det känns så befriande att få skratta med någon, vilket ju är något helt annat än att skratta ÅT någon. Saker och ting går snett för oss alla ibland och hur befriande är det då inte att kunna skratta åt eländet (om det nu inte råkar vara något riktigt allvarligt förstås)!

Humor förenar. Jag ska aldrig glömma när jag bara var nybliven tonåring och vi hade besök för första gången av en bekant. Mamma hade dukat upp fika och jag, som redan då älskade kanelbullar, hade spanat in vilken bulle jag skulle ta bara det blev ”varsågod”. Mamma sa det magiska ordet och jag sträckte ut handen för att ta bullen bara för att upptäcka att den inte var kvar. Utan att jag ens tänkte på vad jag sa utbrast jag; ”Men vem har tagit MIN bulle?!” Det härliga skratt som kom från den mannen fick honom att komma rakt in i mitt hjärta. Sedan dess frågar han alltid vilken bulle som är min innan han börjar fika och det är ”vårt gemensamma (och humoristiska) minne.

Igår satte jag in den här bilden av mig själv på Instagram. Jag fick en kommentar om att bilden var ett ”konstverk som skulle kunna vinna fotopris”. Jag svarade ”Nu tog du väl i!” och fick tillbaka ”Ja, det gjorde jag!” Sånt gillar jag! Det är skön och busig humor som jag önskar att vi fick lite större dos av!

Med detta önskar jag Er en skön glad söndag!

Kram!
/Carina

Sist jag skrev i bloggen var jag full av energi och idéer. Jag har ”lugnat ner mig” och inser att jag inte har någon som helst brådska egentligen. Jag har ett jobb och jag vet att det finns arbetsuppgifter som innebär att jag inte behöver ha handskar. Sedan får tiden utvisa vad det blir. Idéer kommer jag alltid att ha och jag kommer att hålla på med mina målningar. Det känns faktiskt som om lusten att måla är på väg tillbaka och det är jag glad för.

Idag är det en dag full av känslor….. Min vän M, som jag berättat om tidigare i bloggen, opereras idag. Hon har frågat mig mycket om vad jag vill göra framöver och jag berättade om en idé jag hade om att jag skulle gå en liten kort utbildning, men att jag förkastat det p.g.a. att utbildningen var så dyr. På morgonen  upptäckte jag att hon hade skrivit på sin sida på Facebook och berättat om att hon har en vän (jag) som vill gå en utbildning, men som uteslutit den av ekonomiska skäl. Hon vill att vännen ska hålla sin dröm levande och ber att de som kan ska sätta in en liten summa som ska sponsra utbildningen.

Ingen har någonsin gjort något sådant för mig! Jag kommer inte att ta emot några pengar, men jag har redan fått den största gåvan som hon hade kunnat ge mig, nämligen omtanke, vänlighet och äkta VÄNSKAP! Jag har gråtit floder under morgonen. Vetskapen om att hon snart ska lämna mig gör fruktansvärt ont och jag frågade henne VARFÖR vi inte hade träffats långt tidigare. Hon svarade ”Vi träffades i precis rätt tid”. Kanske gjorde vi det. M säger att det som är tänkt att ske kommer att ske och att vi människor måste förlika oss med att vi inte alltid förstår varför saker händer, men att ingenting sker av en slump.

M har lärt mig massor om livet under den tid vi har känt varandra. Hon lär mig fortfarande massor och även om hon inte har lång tid kvar så vet jag att hon fortfarande har massor att lära mig. Det ger hon mig som en gåva för resten av mitt liv.

Den här bilden skickade M från sitt sjukhusrum nu på morgonen. Hon skrev ”Nu bryter solen igenom. Solen som värmer jorden och ger liv”……..

Ha en fin tisdag alla vänner!
Kram!

/Carina

Tusen idéer tumlar runt i min skalle just nu. Jag borde kanske försöka tagga ner och vara fokuserad på att bli fri från eksem och annat ”tjafs”, men det enda jag funderar på är vad jag VILL med mitt liv och då menar jag främst mitt yrkesliv.

Jag har hunnit gå igenom massor med saker som jag vill göra. En del är kanske rimliga och andra mindre rimliga. Men drömma måste man och jag har även en vision om att bara jag kommer fram till mina slutliga ”rimliga idéer” så ska jag försöka genomföra dessa. Det processas just nu i huvudet och jag sitter framför datorn och letar fram information och tar upp lite olika kontakter. Någonstans måste man helt enkelt börja och det handlar lite grann om att göra en ”brainstorming” och sedan sortera. Förkasta eller spara idéer. Just nu har jag två saker som jag håller på att kolla upp och som eventuellt skulle kunna bli verklighet. Men ni får vara nyfikna, jag har inte tänkt berätta vad det är…….

Jag slås ibland av vad jag är lyckligt lottad som har den man som jag har. Han kan ”flina” lite åt alla mina idéer och planer, skratta åt mina infall. Men han stöttar mig ALLTID och låter mig vara fri att hitta mina egna vägar. Jag skulle inte tillåta annat heller, men jag har inte behövt ”slåss” för min frihet, den har han alltid gett mig. Men det är nog ömsesidigt, för T behöver ju också sin frihet att gå de vägar han vill. Det handlar om ömsesidig respekt.

Kanske har jag även insett att jag måste leva här och nu, göra det jag vill och våga kasta mig ut i det som tidigare har känts så skrämmande att jag inte vågat. ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” sa Jonatan i Bröderna Lejonhjärta. Jag vill inte vara en liten lort – jag ska våga!

Ha en skön söndag!
Kram!

/Carina

Så har jag då äntligen varit till företagshälsovården och visat upp mina händer. Jag fick frågan ”Varför har du inte kontaktat läkare tidigare?”, men jag skulle ju till FHV och tyckte inte att det behövdes. ”Jag har aldrig sett så fula händer tidigare” tyckte hon. Hm…. ”Ja, ja, men bättre sent än aldrig.”

Nu kontaktades Hudmottagningen och läkaren där var mycket bestämd med att jag behövde minst en månads sjukskrivning och ett besök på Hud för utredning. Eftersom läkaren på företagshälsovården redan hade sagt det innan hon kontaktade Hud, så kände jag väl att jag var ”tvungen” att acceptera det. Risken att få infektion i så pass skadad hud finns ju och det är ju förstås onödigt att dra på sig det också.

Jag hade inte tänkt vara sjukskriven och i vanliga fall skulle jag nog ha känt mig lite deppad över det, men som läget är just nu kändes det okej. Jag inser att jag har saker jag ska ägna mig åt den här tiden. Mig själv, hundarna och åt min fina, underbara vän M……

M har fått besked att hon inte kommer att få mer cytostatikabehandling och att hon har några veckor kvar…. Varför, varför, varför?? De orden har ekat i mitt huvud ända sedan hon berättade vad hennes läkare hade sagt. Det är orättvist och ganska ”overkligt” på något sätt. Så svårt att förstå. Hon är en av de tappraste människor jag vet och hon klagar aldrig. Hon har en stark kristen tro och jag skulle vilja veta varför en sådan som hon måste drabbas så hårt? Om Gud finns, varför gör han så?! Jag vet att hon skulle ge mig en förklaring och att hon inte skulle ”anklaga” Gud på något sätt. Men jag gör det! Jag är arg på Gud! Hon behövs för sina barns skull, för sin övriga familjs skull, för alla sina vänners skull och för världens skull! Världen behöver goda människor!

Antagligen skulle hon skratta åt min ilska, säga att det fanns någon mening, att hon gjort saker hon inte skulle ha gjort om hon inte blivit sjuk. Upplevt saker hon inte skulle ha gjort annars. Men hon hade planerat en resa med sina barn. Den resan hinner hon inte göra och mitt hjärta blöder av den vetskapen…….. Jag vill ha henne kvar!! Hon är den vän jag hittade av en ”slump”, en person som jag inte trodde att jag skulle tycka om (när vi först kom i kontakt med varandra), men som har kommit att betyda sååå mycket för mig! Men än finns hon och dagarna måste tas en efter en, minut för minut. Hon har förmåga att uppskatta små saker som gör att hennes tid just nu är värdefull, se att livet är just precis den tid vi har här och nu. Så som vi alla borde göra – hela tiden, hela livet!

Ta hand om Er allihopa och ha en skön lördag!
Kram!

/Carina