Hundar är ett ämne som jag inte har skrivit om här på bloggen tidigare. Fast, som de flesta vet, är ju hundar en mycket stor och mycket viktig del av mitt liv. Så har det alltid varit och jag måste (lite skamset) berätta om hur det var när jag var tonåring. Jag fick min första alldeles egna hund när jag fyllde 14 år och det var en liten Papillon. Han blev min vapendragare i vått och torrt och lämnade aldrig min sida under alla de år han levde. Han blev lite av en enmanshund och vi två blev ”ett” och levde i total symbios.

Men naturligtvis fanns ju lusten att ha fler hundar och ibland har jag nog varit lite VÄL kreativ när det gällt att komma fram till lösningar på ”problem”. Problemet när det gällde fler hundar var när jag var tonåring att det kostade ganska mycket pengar att köpa en hund med bra stamtavla. Nu hade jag ju helt fallit för Papillon och nästa hund skulle naturligtvis också vara en sådan. Sagt och gjort – problem är till för att lösas!

Jag spelade på den  kommunala musikskolan. Klarinett av alla instrument! Första året fick man låna instrument, men sedan måste man köpa ett eget. Vet ni, klarinett SUUGER! Det tjuter och piper och de där rören som sitter i munstycket är aldrig bra! Eller möjligtvis var det hon som höll i klarinetten som aldrig var bra? Hm…. Musikalisk kan jag inte direkt påstå att jag är….och klarinett? Näe! Men….jag skulle ju som sagt spela och stackars mamma fick hjälpa mig med inköp av en svindyr klarinett.

Sedan spelade jag. Åtminstone någon månad (ja ja, kanske en månad då!)… Oftast hade jag ”glömt” klarinetten hemma och därhemma stod lådan med det förargliga instrumentet och samlade damm och gav mig dåligt samvete. Som tur var gav mig inte BARA dåligt samvete – det gav mig även en mycket bra IDÉ! Alla som känner mig vet att när jag får en idé i huvudet som jag själv tycker är bra, så kan ingenting stoppa mig! Snabbt hade jag ”sagt upp mig” från musikskolan, skickat in en annons till lokaltidningen och hips vips så var klarinetten i någon annan stackars elevs ägo. Själv var jag RIK!! Naturligtvis hade jag även hittat det som skulle ersätta klarinetten, det gäller ju att vara snabb i vändningen så att ingen hinner tänka efter! Så kom nästa Papillon in i mitt liv och klarinetten var för alltid glömd!

Usch! Så här i vuxen ålder kan jag ha dåligt samvete för att mamma fick lägga ut pengar på något som hon trodde var viktigt för mig och som hörde till SKOLAN, bara för att snart ha en odräglig valp hängande i hasorna. Nåja, min mamma har alltid varit tålmodig och snäll och jag hann skaffa mig ytterligare två hundar innan jag (äntligen) flyttade hemifrån.

Sedan dess har det varit hundar, hundar, hundar….. Jag har aldrig slutat med Papillon som var min start i ”hunderiet”, det har alltid funnits en eller flera i min ägo. Jag har även haft Cairnterreir, Australisk terrier, Släthårig Foxterrier, Dvärgpincher, Whippet och Saluki. Just nu finns det 4 Whippet, 1 Saluki, 1 Papillon och 1 Phalène i huset.

Ibland kan jag känna att jag är så trött på att livet styrs helt och hållet efter hundarna. När man stiger upp, när man kan åka bort, vart man kan åka, när man måste vara hemma, hur man kan jobba, var man kan jobba osv. Men det är faktiskt, ärligt och från hjärtat, så att utan hundar vore mitt liv så väldigt mycket tristare och tommare! De ger mig så mycket vänskap, kärlek, glädje och tröst och tack vare hundarna har jag lärt känna så många människor som blivit viktiga för mig. Jag är så tacksam för att jag har ett intresse som berikar mitt liv så mycket!

Nu på lördag åker vi på hundutställning och det ska bli så jättekul att få träffa alla härliga ”hundmänniskor” igen!

Ha det så gott!

Kram!
/Carina

Ps. Jag har ALDRIG hållit i en klarinett sedan den dagen jag sålde min. Däremot har åtskilliga hundvalpar funnits i min famn och jag kan lova er att jag vet vilket jag föredrar! Ds.