Ibland när jag vill skriva ett inlägg i bloggen tänker jag lite för ”pretentiöst” och istället för att skriva så blir det ingenting. Det är dumt för min blogg ska vara enkel och förmedla mina tankar ”rakt från hjärtat”. Sen kanske det inte alltid blir så intressant eller välskrivet, men det är ju en sak som är ”finurlig” med en blogg; den är MIN och därmed så är den också ganska så fri att vara båda egotrippad och simpel. Sen är det helt upp till var och en om man väljer att läsa eller inte.

Våren och försommaren har varit lite av en prövningarnas tid. Allergin och konsekvenserna med den, beslutet att sluta som sjuksköterska, min väns sjukdom och död…. Förra veckan tvingades jag ta beslutet att låta en av mina älskade hundar somna in p.g.a. sjukdom. Allt detta har slitit på mig, gjort mig ledsen och trött och tårarna har ibland inte velat ta slut. Men jag gråter och låter sorgen riva och göra ont inom mig för att sedan resa mig upp igen och gå vidare med livet. Jag tror att man måste våga visa sig sårbar, ledsen och vilsen. Vi är alla det mellan varven och vi människor behöver varandra för att orka med livet.

Snart är det semester och det enda som finns i min/vår semesterplanering är några korta hundutställningsresor. Annars blir det att ta ”dagen som den kommer” och det är jag så nöjd med. Det är det bästa som finns för att vila kropp och knopp. Att kanske bara sitta hemma i soffan en hel regnig dag med en bra bok eller att packa in hundarna i bilen och åka någonstans där de kan springa fritt. Helt fritt från planering och stress. Ser även fram emot att få träffa våra barn och vårt lilla barnbarn, mina bröder och deras familjer.

Trots att semestern inte innehåller några rafflande äventyr eller långa resor så känns det som om den närmaste tiden ändå innehåller mycket spännande saker. Jag äldre jag blir desto mer inser jag att det är bara jag själv som kan se till att de önskningar och de mål jag har i livet blir verklighet. Därför har jag inte bara legat och deppat och låtit motgångarna under våren stoppa mig. Det finns planer och det händer saker framöver….. Spännande och roliga saker!

Med denna ”cliffhanger” önskar jag Er alla en skön midsommar!
Ta hand om Er och njut av stunden, dagen, sommaren och LIVET!

Kram!
/Carina

Att förstå, acceptera, tro och lita på att det som händer oss är ”menat att ske”, är inte alltid så lätt. När någon rycks bort från livet kan jag inte se att det skulle finnas någon ”mening” med det, men i övrigt så är det nog ändå min filosofi att det finns en mening med allt som sker (har nämnt detta tidigare). Trots det har jag under en lång period varit ganska så ”vilsen”….

Ni som följer min blogg eller mina Facebook-inlägg vet att det har varit svårt för mig att acceptera att jag inte har kunnat jobba som sjuksköterska under de senaste månaderna p.g.a. mina kontakteksem på händerna. Jag har jobbat med det som jag klarat av att göra som inte inneburit att jag har behövt använda handskar. Efter mina läkarbesök på Hudmottagningen då det blev klart att det verkligen var handskarna som var ”boven i dramat” har jag satt mitt hopp till att det skulle gå att hitta en handske som jag klarar av att använda. Mitt mål har varit att klara av att börja om som ”fullvärdig” sjuksköterska så snart som möjligt.

Förutom eksemen har jag, som ni säkert redan vet, en grav hörselnedsättning och svår tinnitus. Jag har levt med denna funktionsnedsättning sedan jag var barn och jag har klarat mig bra genom hela min skolgång och vuxna liv hittills. Men jag verkar ha nått en ”gräns”, antingen p.g.a. att hörseln försämras successivt (vilket den gör) eller p.g.a. att åren går och även jag blir ju äldre. Jag upptäcker att jag har allt svårare att ”kompensera” för min dåliga hörsel. Att vara koncentrerad och på helspänn hela tiden och att ”lägga pussel” för att meningarna jag hör ska vara vettiga, har sitt pris. Min hjärna är trött. Jag tror att det måste vara ungefär som att ”gå in i väggen”. All min energi går åt till att höra och följden blir att den energin saknas till annat, såsom att hålla en röd tråd, att minnas eller att ”ha många bollar i luften”. För mig verkar den förmågan vara helt borta numera och ibland är jag väldigt orolig över att jag håller på att bli dement. Jag glömmer de mest självklara saker.

Just dessa förmågor att klara av att hålla många bollar i luften, att vara koncentrerad och skärpt, är väldigt viktiga egenskaper för en sjuksköterska. Man hanterar läkemedel och utrustning som kan bli farliga för patienterna om det blir fel. Sista tiden har det framkommit att jag gjort fel flera gånger i samband med att jag har delat dosetter till patienter, trots att jag gjort mitt yttersta för att vara så noggrann som  möjligt. Ibland har det varit saker som jag varken kan förklara eller ursäkta. Ingenting har hänt, eftersom det har upptäckts och det har inte heller varit av någon allvarligare art. Men det KUNDE ha varit det och det KUNDE ha hänt något.

Kanske var det den insikten som damp ner över mig förra veckan och fick mig att inse vad det är min kropp ”har försökt att tala om för mig”; JAG SKA INTE JOBBA SOM SJUKSKÖTERSKA MER!

Alla som känner mig vet att en av de bästa dagarna i mitt liv var den iskalla januaridag 2005 då jag fick gå fram och hämta min sjuksköterskebrosch i kyrkan i Lycksele. Jag var FÄRDIG SJUKSKÖTERSKA! Min dröm hade blivit sann och jag hade fått jobb i Malå på Akutvårdsavdelningen. Jag såg fram emot att få jobba som syrra resten av mitt yrkesverksamma liv. Men livet ville annorlunda.

Jag har stretat emot och vägrat inse. Vägrat acceptera. Men förra veckan kände jag att ”jag är inte patientsäker” och jag orkar inte streta emot längre. Jag släppte taget och det kändes ungefär som när man får sätta ned en tung ryggsäck som man släpat på under lång tid. Jag pratade med min chef och jag är så tacksam över att hon inte ifrågasatte mitt beslut en enda gång. Kanske såg hon min beslutsamhet, kanske har mina problem varit tydliga, jag vet inte….. Nu kommer jag att ha ett ”hop-plock” av arbetsuppgifter under en period och sedan får vi se vad det blir. Jag har inget krav på att min arbetsgivare ska hitta något nytt jobb åt mig och jag kommer att säga upp mig om det inte finns något som passar.

Att berätta för sina arbetskamrater att jag inte kommer att jobba som sjuksköterska mer och vad det beror på, var en känslomässigt ganska tung sak. Samtidigt vill jag berätta öppet om att jag är medveten om att jag inte är tillräckligt skärpt för att känna mig trygg som sköterska längre. Så mycket bättre att alla vet, än att det ska spekuleras och gissas.

Nu ligger min sjuksköterskebrosch på mitt skrivbord och den kommer nog med största sannolikhet aldrig mer att sitta på mina kläder. Men den är min och den påminner mig om att jag trots allt en gång nådde mina mål. Nu är det dags att sätta nya eller kanske att låta livet visa mig vad det var som var ”meningen” med just detta.

I morgon åker jag de dryga 20 milen till Nordmaling för att vara på min väns begravning. Det kommer att bli en tung, men fin dag och det kommer att sätta det mesta i sina rätta perspektiv. För livet är inte alltid lätt, men så länge man lever ska man vara tacksam över allt det fina man trots allt har. En av mina söner ringde nyss. Han och hans sambo har varit på ultraljud idag och i oktober blir jag farmor igen. Ja, livet är sannerligen fint………

Ta hand om Er!
Kram

/Carina

Det var ett tag sedan jag skrev. Luften gick liksom ur mig när min vän M somnade in i början av maj på Axlagården. Jag visste ju att det skulle bli så, men det är ändå så svårt att förbereda sig för att en person som man älskar och som brukar finnas där, helt plötsligt är borta.

Jag har varit ledsen och arg. Arg för att en underbar ung kvinna (M var bara 47 år) inte fick fortsätta att leva. Hon har fyra barn, hon VILLE leva och hon hade så mycket att tillföra världen. Men hennes tid var slut och jag saknar henne oerhört. Det känns som om jag inte längre vet vem jag ska berätta saker för. Vem ska jag fråga om råd? Vem ska berätta om sin dag för mig och vem ska jag ge mina tankar till nu?? Jag har min familj, men det är annorlunda att tala med en vän. En vän har inte samma ”roll” som en familjemedlem och det blir ett annat sätt att samtala. Nu känner jag mig ensam och lite ”vingklippt”, men jag minns att M skrattade åt mig när jag sa till henne att jag inte skulle klara mig utan henne. ”Klart att du gör!” sa hon. Ja…. Det kanske jag gör, men min värld blev fattigare och ensammare. Jag tänker på hennes familj och framförallt på hennes fyra barn som nu är utan mor. Det är så fel…..

Jag ”ser” henne lite överallt. Senast idag när jag var ute kom en liten blå fjäril fladdrande och satte sig på min axel. För mig kändes det som ett tecken på att hon finns där någonstans och att hon vill visa mig det…. Ni kanske tycker att det är löjligt och det kanske det är, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att det ger mig tröst. Om två veckor blir det begravning. Jag får träffa hennes familj och det ska bli fint.

Sommaren har kommit hit sedan sist jag skrev. Jag älskar sommar och försommaren är nog den allra vackraste och underbaraste tiden på året. Jag njuter när jag kör till jobbet på morgonen och ser den skira grönskan eller när jag sitter på brotrappan och dricker mitt morgonkaffe och bara känner hur solen värmer. Det är fortfarande bara maj och vi har haft fantastiskt varmt under några dagar. Idag blåser det och är inte alls lika varmt, men solen skiner och det ger mig värme i själen.

Livet är till för att levas just nu. Det är så tydligt för mig att man inte ska leva någon gång i ”framtiden”, planera för saker som ska hända om ett år, om några månader, veckor eller i morgon. Man ska leva just precis i denna stund och då spelar det egentligen ingen roll vad man gör, för det är just nu som livet pågår. Själv ska jag sätta mig ute i sommaren och ta mig en påtår kaffe. Det är verkligen livet det!

Ha en skön fortsättning på pingsthelgen!
Kram!

/Carina

För ett tag sedan såg jag av en slump en annons om en tjänst som sjuksköterska inom vuxenpsykiatrin i Lycksele. Eftersom psykiatri alltid har varit något som intresserat mig läste jag annonsen och kände att jag måste söka tjänsten, trots att den var på heltid. Jag har sjukersättning på 50% sedan ett år tillbaka p.g.a min hörselskada, men jag påtade ihop en ansökan och förklarade mitt stora intresse för psykiatri och hur gärna jag skulle vilja ha jobbet. Jag var dock tämligen säker på att min ansökan snabbt skulle bli lagd åt sidan, med tanke på att jag bara kan jobba halvtid.

Döm om min förvåning när jag strax efteråt fick ett samtal från psykiatrin med ett önskemål om att få träffa mig för en anställningsintervju.. Glädje och förvåning blandades med förhoppning och framtidstro!

Så i tisdags åkte jag, aningen nervös, till Lycksele för att göra så bra intryck som möjligt inför personerna som närvarade vid intervjun. Jag kände direkt jag kom innanför dörrarna att det var ”rätt”. ”Magkänslan” var att jag skulle trivas som fisken i vattnet där. Intervjun gick bra och jag tror att de fick en ganska positiv bild av mig och mitt intresse för jobbet. Inom två veckor lovade de att  ge mig besked.

Jag kände mig jätteglad efteråt. På något sätt hade det gett mig bekräftelse på att jag ”dög” bara att bli kallad till en intervju! Arbetet innebar också att jag i stort sett aldrig skulle behöva använda handskar, vilket också var toppen med tanke på mina eksemproblem på händerna. Jag ”bubblade” liksom inombords och jag sa på jobbet dagen efteråt att ”Om jag bara får jobbet kommer jag att ta det!”. Det kändes bara så ”rätt”!

Till Lycksele är det 7 mil enkel väg och p.g.a. avståndet så var planen att OM jag fick tjänsten så skulle jag jobba tre dagar ena veckan och två dagar andra veckan, totalt en halvtid. Detta var också, enligt vad jag uppfattade det, planen från psykmottagningen. Dock kom jag på att det kunde vara bra att kolla upp med Försäkringskassan hur de ställde sig till arbetstiderna.

Jag satte mig med telefonen och lyckades, efter låååång väntan komma fram till en handläggare på Försäkringskassan. Hon var fantastiskt jätterar och trevlig och jag tror att hon också önskar att hon hade kunnat svara annorlunda på min fråga, men tyvärr är ju Försäkringskassans regler rätt ”stelbenta”. Hon förklarade för mig att det tyvärr inte var möjligt att jobba på det sättet om jag ville behålla min sjukersättning. Arbetstiden ska förläggas jämnt över veckan, precis som vid sjukskrivning. Om man koncentrerar arbetstiden så som jag hade tänkt göra, finns risken att jag helt förlorar min sjukersättning och eftersom det är väldigt viktigt för mig att få behålla den (då jag omöjligt skulle orka arbeta mer än 50%), så insåg jag att det var omöjligt….

Att köra 14 mil per dag för att jobba 4 timmar är inte rimligt och jag kan inte heller hyra en lägenhet i Lycksele för att jobba en halvtid. Jag var helt enkelt tvungen att sätta mig vid datorn och maila till psykmottagningen och förklara att jag tog tillbaka min ansökan och att jag bad om ursäkt för att jag upptagit deras tid i onödan.

Efteråt kom besvikelsen…. Jag kände mig så otroligt ledsen och misslyckad! Jag har ett funktionshinder som gör att jag inte orkar jobba heltid. Min allergi på händerna gör att jag inte kan jobba fullt ut med det jobb jag har nu och jag trivs inte med att känna mig som en ”springflicka” som gör små ärenden åt andra. Nu hade jag hittat ett jobb som jag skulle ha tyckt om och som jag tror skulle ha passat mig som hand i handske och då sätter en regel på Försäkringskassan stopp för det! De hjälper med ena handen och stjälper med den andra…..

Har tidigare nämnt att jag har en slags tro på att det ”finns en mening med det som sker”, men ibland är det svårt att se ”meningen” och ibland är det svårt att vänta på att nya vägar ska skapas. Just nu fick jag fick en känsla av ”tomhet” och misslyckande, att jag står och stampar på samma ställe hela tiden. Vill utvecklas, vill mera, men kommer inte vidare……

Det är sällan jag ger upp och det kommer jag inte att göra nu heller. Jag kommer vidare och det kommer att bli bra, men just idag vill jag faktiskt tillåta mig att vara ledsen och besviken……

Ha en fin fortsättning på denna torsdag!

Kram!
/Carina

Plötsligt dök det upp bilder från förr på en sida på Facebook. Bilder som en kusin scannat in från hennes fars gamla diabilder. Oj, vad dessa bilder väckte mycket minnen och känslor! Jag blev så berörd att jag har tittat och tittat om och om igen. Minns helt plötsligt den gamla lekstugan hos farmor och farfar. Minns doften och sakerna som fanns där. Minns hur farmor såg ut när hon stod och pratade i telefonen med sin syster. Minns hur svårt det var att förstå när de pratade tornedalsfinska och minns hur pappa alltid hade pipan i munnen oavsett den var tänd eller inte. Minns den lilla röda plastväskan som jag tyckte så mycket om. Minns vår gamla bil som vi knappt rymdes i alla fem. Minnen av så många människor som varit en del av min barndom……

En bild väcker mina känslor mer än de andra. Det är bilden av vår familj på en förrådstrappa hos farmor och farfar i Muodoslompolo. Jag kan inte låta bli att tänka att den bilden föreställer en helt vanlig familj. Ett ungt par med tre lyckliga barn…. Men inte långt efter det att den bilden togs så förändrades allt. Min yngre bror blev mycket allvarligt sjuk (aplastisk anemi) och det vände upp och ned på hela tillvaron för oss alla.

Jag tror att jag, som var 5 år då, knappast tänkte särskilt mycket på att mitt liv var annorlunda än andra barns. Men som vuxen kan jag fundera över många saker. Fundera och FÖRSTÅ hur jobbigt det måste ha varit för mamma och pappa. Min mamma bodde (ja, jag säger bodde, eftersom det här handlar om en lång tidsperiod) på lasarettet tillsammans med min lillebror. Hemma fanns min äldre bror som måste ha varit nio år och jag. Pappa jobbade mycket. Dels för att ha en inkomst och kanske även för att glömma oron. Vi hade en grannfru som kom hem och lagade middag åt oss barn, men jag minns mest att min bror och jag var ensamma.

På helgerna åkte vi till lasarettet och hälsade på mamma och lillebror och även om jag var jätteledsen när vi skulle åka hem därifrån och jag nästan längtade ihjäl mig efter mamma, så visade jag nog aldrig att jag var ledsen för jag förstod att mamma hade det jobbigt och skulle bli ledsen om jag var ledsen. Barn förstår sådant, även om de inte är så stora. Jag ville vara en duktig flicka som klarade mig själv och som inte var ledsen, men egentligen var jag rädd och ledsen för jämnan.

Mitt hår var långt och jag minns hur det alltid var en enda tova, eftersom jag inte klarade av att kamma ut det. En gång följde jag en klasskompis hem och hennes mamma kammade ut mitt hår. Jag minns än idag hur lycklig och stolt jag var när jag fick gå till skolan och mina klasskompisar såg att mitt hår var så där fint som de andras. Det är ett minne som verkligen har fastnat och som på något sätt, trots att det bara handlar om en liten detalj, säger lite om hur tillvaron var därhemma för min bror och mig.

Så småningom fick min lillebror börja komma hem på permission från lasarettet. Oftast slutade dessa permisar med att de fick åka tillbaka i ilfart för att han börjat blöda (oftast näsblod) och när han väl började blöda fanns det inget som kunde stoppa det. Det gör att jag än idag avskyr lukten av blod.

Utan att lämna ut min älskade familj alltför mycket kan jag nog påstå att vi förändrades av allt detta. Min bror hade under sin sjukperiod blödningar i hela kroppen, både invändigt och utvändigt. Det blödde från alla kroppsöppningar, hans ena öra blev förstört av allt blod och han hade även blödningar i hjärnan. Han genomgick en otroligt tuff behandling, hade mycket skador och en mycket lång konvalescens innan han äntligen kunde friskförklaras (efter många år). Att hans liv förändrades i och med sjukdomen är självklart. Men det förändrade oss alla.

Min mamma blev fysiskt och psykiskt helt slut och min pappa hade börjat dricka. De fann aldrig tillbaka till det liv de haft tidigare…..

Hur min äldre bror och jag påverkades av allt är svårt att veta, eftersom vi ju inte har någon ”alternativ verklighet” att jämföra med. Jag kan dock säga att för egen del vet jag att jag påverkades ganska mycket och att jag antagligen skulle ha varit betydligt tryggare och haft mindre stort behov av att vara en ”duktig flicka” om inte allt detta hänt.

Det ena påverkar ju det andra och hur vår tillvaro hade varit om vi bara hade fått fortsätta att vara en ”vanlig familj” går aldrig att veta. Vi fick aldrig tillbaka det ”normala familjelivet”, om nu något sådant finns. Jag vill inte berätta allt, men det var inte någon lätt tillvaro för någon av oss. Min far blev alkoholist och han dog i sviterna efter en hjärtinfarkt när han var 45 år gammal.

Det är ju så för oss alla att händelser utlöser andra händelser och livet är inte okomplicerat för någon. Många saker glömmer vi, eller åtminstone lägger vi dem i så långt in i vår minnesbank att det behövs något sådant här som dessa bilder för att man ska minnas. För att man ska le lite, men även känna att tårarna är nära.

Jag har inte skrivit detta för att ”klaga”. Vi hade bra stunder och jag är ju så tacksam för för min mamma, pappa och mina syskon. Jag älskar dem mer än ord kan säga och det finns nog bara en enda sak jag önskar och som är min stora sorg; Att jag aldrig sa till min pappa hur mycket jag älskade honom. Jag hoppas att han visste det ändå och att han kan se sina vuxna barn, sina barnbarn och sina barnbarnsbarn däruppe i sin himmel, att han ler och känner sig stolt över oss…… Kanske hänger pipan fortfarande i mungipan, vad vet jag….

Avslutar med en bild där syskonen Kostet letar efter nyckelpigor någon gång under en sommar i början av 70-talet.

Ta hand om er och ha en skön söndag!

Kram!
/Carina

Hundar är ett ämne som jag inte har skrivit om här på bloggen tidigare. Fast, som de flesta vet, är ju hundar en mycket stor och mycket viktig del av mitt liv. Så har det alltid varit och jag måste (lite skamset) berätta om hur det var när jag var tonåring. Jag fick min första alldeles egna hund när jag fyllde 14 år och det var en liten Papillon. Han blev min vapendragare i vått och torrt och lämnade aldrig min sida under alla de år han levde. Han blev lite av en enmanshund och vi två blev ”ett” och levde i total symbios.

Men naturligtvis fanns ju lusten att ha fler hundar och ibland har jag nog varit lite VÄL kreativ när det gällt att komma fram till lösningar på ”problem”. Problemet när det gällde fler hundar var när jag var tonåring att det kostade ganska mycket pengar att köpa en hund med bra stamtavla. Nu hade jag ju helt fallit för Papillon och nästa hund skulle naturligtvis också vara en sådan. Sagt och gjort – problem är till för att lösas!

Jag spelade på den  kommunala musikskolan. Klarinett av alla instrument! Första året fick man låna instrument, men sedan måste man köpa ett eget. Vet ni, klarinett SUUGER! Det tjuter och piper och de där rören som sitter i munstycket är aldrig bra! Eller möjligtvis var det hon som höll i klarinetten som aldrig var bra? Hm…. Musikalisk kan jag inte direkt påstå att jag är….och klarinett? Näe! Men….jag skulle ju som sagt spela och stackars mamma fick hjälpa mig med inköp av en svindyr klarinett.

Sedan spelade jag. Åtminstone någon månad (ja ja, kanske en månad då!)… Oftast hade jag ”glömt” klarinetten hemma och därhemma stod lådan med det förargliga instrumentet och samlade damm och gav mig dåligt samvete. Som tur var gav mig inte BARA dåligt samvete – det gav mig även en mycket bra IDÉ! Alla som känner mig vet att när jag får en idé i huvudet som jag själv tycker är bra, så kan ingenting stoppa mig! Snabbt hade jag ”sagt upp mig” från musikskolan, skickat in en annons till lokaltidningen och hips vips så var klarinetten i någon annan stackars elevs ägo. Själv var jag RIK!! Naturligtvis hade jag även hittat det som skulle ersätta klarinetten, det gäller ju att vara snabb i vändningen så att ingen hinner tänka efter! Så kom nästa Papillon in i mitt liv och klarinetten var för alltid glömd!

Usch! Så här i vuxen ålder kan jag ha dåligt samvete för att mamma fick lägga ut pengar på något som hon trodde var viktigt för mig och som hörde till SKOLAN, bara för att snart ha en odräglig valp hängande i hasorna. Nåja, min mamma har alltid varit tålmodig och snäll och jag hann skaffa mig ytterligare två hundar innan jag (äntligen) flyttade hemifrån.

Sedan dess har det varit hundar, hundar, hundar….. Jag har aldrig slutat med Papillon som var min start i ”hunderiet”, det har alltid funnits en eller flera i min ägo. Jag har även haft Cairnterreir, Australisk terrier, Släthårig Foxterrier, Dvärgpincher, Whippet och Saluki. Just nu finns det 4 Whippet, 1 Saluki, 1 Papillon och 1 Phalène i huset.

Ibland kan jag känna att jag är så trött på att livet styrs helt och hållet efter hundarna. När man stiger upp, när man kan åka bort, vart man kan åka, när man måste vara hemma, hur man kan jobba, var man kan jobba osv. Men det är faktiskt, ärligt och från hjärtat, så att utan hundar vore mitt liv så väldigt mycket tristare och tommare! De ger mig så mycket vänskap, kärlek, glädje och tröst och tack vare hundarna har jag lärt känna så många människor som blivit viktiga för mig. Jag är så tacksam för att jag har ett intresse som berikar mitt liv så mycket!

Nu på lördag åker vi på hundutställning och det ska bli så jättekul att få träffa alla härliga ”hundmänniskor” igen!

Ha det så gott!

Kram!
/Carina

Ps. Jag har ALDRIG hållit i en klarinett sedan den dagen jag sålde min. Däremot har åtskilliga hundvalpar funnits i min famn och jag kan lova er att jag vet vilket jag föredrar! Ds.

Jag sitter och tittar på universitetsutbildningar och kurser. Det har alltid varit något som lockat mig, det här med att plugga och lära mig MER. Helt enkelt en strävan efter att UTVECKLAS. När jag nu tittar på kurser så känner jag att även om det skulle vara så jättekul, så finns det vissa kriterier som måste vara uppfyllda för att utbildningen ska vara möjlig att ens fundera på. Dels så får den inte var så lång. Jag är snart 52 år och att gå en lång utbildning är inte så stor idé längre, jag ska ju hinna ha någon nytta av det jag pluggar. Sen måste den vara på halvfart, eftersom jag har min sjukersättning på 50% p.g.a. min hörselnedsättning och jag orkar inte mer än det. Den måste även vara på distans, eftersom jag inte kan vara borta hemifrån så mycket p.g.a. hundarna.

När jag då har kollat och funderat utifrån vad jag är intresserad av så har jag (förstås) hamnat inom vård och socialt arbete. Tänkte att jag skulle kolla vad ”ödet” ville att jag skulle söka (fritt inom alla ämnesområden) och lät mig bara gå in på en utbildning styrd av slumpen. Det blev ”Arrangering, komposition och musikteori”, men se där tror jag nog att ”ödet” tänkte lite fel! Haha…..

Det blev inte mycket kvar som egentligen skulle passa för min del och sanningen är väl att jag borde lägga ner tankarna på att plugga. Jag är för gammal, helt enkelt. En utbildning som jag skulle kunna tänka mig att gå är annars ”Bildterapeut”. Att jobba inom vård med den utbildningen kunde vara väldigt intressant, eftersom det kombinerar flera av mina stora intressen. Vård, att uttrycka sig genom bilder och skapande, plus psykologi.

Hade jag varit under 40 hade jag gärna velat utbilda mig till psykolog eller apotekare. Men nu är jag en lite vilsen sjuksköterska som har svårt att bara finna sig i att inte klara av att jobba som jag vill p.g.a. mina fysiska funktionsnedsättningar/problem….. Jag önskar att jag kunde gå till jobbet och göra de uppgifter som finns och vara nöjd med det, men jag känner att jag inte får utnyttja min kompetens och den känslan är ganska jobbig. Jag VILL mer än jag klarar. Men…..det är bara att grunna vidare. Det finns alltid möjligheter och jag kommer att hitta det som känns rätt för mig så småningom. Kanske blir det någon ordning på mina händer och då kan det ju kanske vara möjligt att återgå till sjuksköterskejobbet igen, vilket jag förstås väldigt gärna skulle vilja.
Sen är det nog mycket som handlar om det som står nedan; Att VÅGA!! Att förlora fotfästet en liten stund, men att inte förlora sig själv!

Det känns som en föraning av vår ute. Det är nollgradigt och blåser. Trots enorma mängder snö så känner man att våren närmar sig och ljuset håller på att komma tillbaka. Det gör gott inne i en frusen själ som behöver ljuset och värmen för att må bra!

Önskar Er en fortsatt skön söndag!

Kram!
/Carina

Det finns få saker som jag uppskattar mer hos människor än förmågan att inte ta sig själv på så stort allvar. Självironi och humor är så härligt! Det känns så befriande att få skratta med någon, vilket ju är något helt annat än att skratta ÅT någon. Saker och ting går snett för oss alla ibland och hur befriande är det då inte att kunna skratta åt eländet (om det nu inte råkar vara något riktigt allvarligt förstås)!

Humor förenar. Jag ska aldrig glömma när jag bara var nybliven tonåring och vi hade besök för första gången av en bekant. Mamma hade dukat upp fika och jag, som redan då älskade kanelbullar, hade spanat in vilken bulle jag skulle ta bara det blev ”varsågod”. Mamma sa det magiska ordet och jag sträckte ut handen för att ta bullen bara för att upptäcka att den inte var kvar. Utan att jag ens tänkte på vad jag sa utbrast jag; ”Men vem har tagit MIN bulle?!” Det härliga skratt som kom från den mannen fick honom att komma rakt in i mitt hjärta. Sedan dess frågar han alltid vilken bulle som är min innan han börjar fika och det är ”vårt gemensamma (och humoristiska) minne.

Igår satte jag in den här bilden av mig själv på Instagram. Jag fick en kommentar om att bilden var ett ”konstverk som skulle kunna vinna fotopris”. Jag svarade ”Nu tog du väl i!” och fick tillbaka ”Ja, det gjorde jag!” Sånt gillar jag! Det är skön och busig humor som jag önskar att vi fick lite större dos av!

Med detta önskar jag Er en skön glad söndag!

Kram!
/Carina

Sist jag skrev i bloggen var jag full av energi och idéer. Jag har ”lugnat ner mig” och inser att jag inte har någon som helst brådska egentligen. Jag har ett jobb och jag vet att det finns arbetsuppgifter som innebär att jag inte behöver ha handskar. Sedan får tiden utvisa vad det blir. Idéer kommer jag alltid att ha och jag kommer att hålla på med mina målningar. Det känns faktiskt som om lusten att måla är på väg tillbaka och det är jag glad för.

Idag är det en dag full av känslor….. Min vän M, som jag berättat om tidigare i bloggen, opereras idag. Hon har frågat mig mycket om vad jag vill göra framöver och jag berättade om en idé jag hade om att jag skulle gå en liten kort utbildning, men att jag förkastat det p.g.a. att utbildningen var så dyr. På morgonen  upptäckte jag att hon hade skrivit på sin sida på Facebook och berättat om att hon har en vän (jag) som vill gå en utbildning, men som uteslutit den av ekonomiska skäl. Hon vill att vännen ska hålla sin dröm levande och ber att de som kan ska sätta in en liten summa som ska sponsra utbildningen.

Ingen har någonsin gjort något sådant för mig! Jag kommer inte att ta emot några pengar, men jag har redan fått den största gåvan som hon hade kunnat ge mig, nämligen omtanke, vänlighet och äkta VÄNSKAP! Jag har gråtit floder under morgonen. Vetskapen om att hon snart ska lämna mig gör fruktansvärt ont och jag frågade henne VARFÖR vi inte hade träffats långt tidigare. Hon svarade ”Vi träffades i precis rätt tid”. Kanske gjorde vi det. M säger att det som är tänkt att ske kommer att ske och att vi människor måste förlika oss med att vi inte alltid förstår varför saker händer, men att ingenting sker av en slump.

M har lärt mig massor om livet under den tid vi har känt varandra. Hon lär mig fortfarande massor och även om hon inte har lång tid kvar så vet jag att hon fortfarande har massor att lära mig. Det ger hon mig som en gåva för resten av mitt liv.

Den här bilden skickade M från sitt sjukhusrum nu på morgonen. Hon skrev ”Nu bryter solen igenom. Solen som värmer jorden och ger liv”……..

Ha en fin tisdag alla vänner!
Kram!

/Carina