Att bli sedd, att bli bekräftad… Nog har vi väl alla det behovet….? Åtminstone på det sättet att vi alla vill ”räknas” och bli accepterade.

Ibland när jag kommer in på våra äldreboenden kan jag se de gamla som bor där sitta i sin egen värld, med blicken sänkt eller sova. Hur är deras tillvaro egentligen? Ses de som samma person som de var när de var 30 40 eller 50 år? Eller slutar vi se de som är gamla och sjuka, kanske gravt dementa, som samma personer som de var medan de fortfarande var unga och friska? Ser vi den gamla damen som sitter med sin sked och öser ur en tallrik som är tom sedan länge, som en likvärdig person som oss själva? För själva människovärdet kan ju knappast krympa med sjukdom eller ålder, eller hur?  Inte heller behovet av att bli bekräftad och sedd.

Jag tror att vi behöver lära oss att komma ihåg att inne i den gamla personen finns fortfarande en PERSON, en MÄNNISKA. En människa precis som jag själv, som behöver ses som just det och inte ”bara” en ”gamling på ett boende”. För inne i min kropp kommer ju min själ att finnas tills den dag jag dör och så länge jag finns därinne hoppas jag att jag finns inför andra människor…….

Ha en fin kväll!
Kram!

/Carina

Det här är inte ”en gungstol”. Det här är GUNGSTOLEN! Min mest älskade möbel här hemma. Vi fick den av mina svärföräldrar när vi gifte oss 1989.

I den här har jag suttit och druckit mitt kaffe sedan dess. Här har jag skrattat, gråtit, grubblat, pratat och varit arg….. Här har jag haft värkar, här har jag ammat barn. Här har jag suttit och tittat på mina barn som lekt, här har jag förhört läxor. Jag har suttit här och fnissat åt tonåringar som fikat oss ”ur huset”, här har jag försökt att ge råd åt unga vuxna…. Här sitter jag när jag diskuterar med min man eller resonerar med min mor.

Jag trivs med att sitta här och gunga lite smått. Vi har följts genom olika skeenden i livet och vi ska fortsätta att kampera ihop, min gungstol och jag…….

Ha en skön dag!
Kram!

/Carina

En vanlig måndag. Så bra som någon annan dag egentligen och om det inte vore för mina handeksem som har blossat upp, så vore det mesta rätt bra. Men det behövs inte mer än lite kontakteksem för att ”min värld” ska bli lite svajig. Som sjuksköterska MÅSTE man ha handskar. Man måste klara av att sprita händerna. Just nu kan jag inte något av det……

Man klagar över sitt jobb, funderar över varför man är så knasig att man utbildat sig till sjuksköterska. Finns det något stressigare och mer krävande jobb?! Det suuuger!! Men…. Plötsligt en dag så hotas jobbet av något så ”banalt” som kontakteksem (mot handskar) och då ÄLSKAR jag att vara sjuksköterska! Det är ju såå viktigt att få vara den där sjuksköterskan som kanske kan hjälpa någon…. åtminstone lite….. Sjuksköterskan som får träffa sina patienter och som ibland kan få känna att man gjort lite, lite skillnad. Stryka någon över kinden, ge lite smärtlindring, lägga om ett sår…. Få ett ”tack” eller en kram av någon som man försökt hjälpa……

En stor del av min identitet ÄR ju sjuksköterskan Carina. Vad är jag om jag inte kan vara det längre? Jag funderar mycket på detta. Inte så att jag har  ”deppat ihop”, men jag grunnar på vilka alternativ som finns. Jag har en bra chef och just nu har jag mest ett ”hop-plock” av arbetsuppgifter där jag inte behöver använda handskar. Det är fantastiskt att jag får möjlighet att göra det, men inom mig finns en känsla av att jag inte är en ”fullvärdig” sjuksköterska och jag vet faktiskt inte om jag kommer att klara av att jobba på det sättet så länge. Just av den anledningen att jag känner mig så otroligt begränsad och ”utanför”. Ser hur de andra stressar och kan inte hjälpa till på det sätt jag vill. Samvetet gnager och viljan att göra mer finns där hela tiden.

På fredag ska jag äntligen få komma till företagshälsovården. Jag behöver få prata med någon klok människa som kan ge mig råd inför framtiden. Kanske behöver jag få höra någon som säger i klarspråk att ”Du måste byta jobb” för att inse hur det ligger till…..

Jag hade VÄLDIGT GÄRNA velat slippa fundera på det här och bara kunnat åka till jobbet som vanligt och ”småklaga”. Nu ska jag istället sätta mig och kolla i Platsbanken. Kanske finns det massor med jobb som passar en allergisk, hörselskadad tant med dåligt minne och (ibland) glimten i ögat!

Kram på Er! Ha en fin kväll!

/Carina

Jag vill försöka skriva om ett för mig lite känsligt ämne, nämligen vänskap. Att det är känsligt beror på flera saker, bl.a. att jag ärligt kan säga att det inte funnits många ”riktiga vänner” i mitt liv, men även att jag ganska nyligen ”gjort slut” med en vän. Kan man göra det? Ja, jag tror det. Jag har i alla fall gjort det.

Det är viktigt för mig att skriva på ett sätt så att ni förstår vad jag menar och det är viktigt för mig att inte min egen uppfattning av saker och ting ska uppfattas som det jag själv anser vara ”allenarådande”. Man måste vara ödmjuk och jag vet att jag bara är en ”vanlig människa” som ofta tänker och tycker på ett sätt som för andra verkar tokigt. Som säkert också ÄR fel. Då måste jag kunna tänka efter och kanske ändra på mig själv eller min åsikt.

Tillbaka till det här med vänskap. Jag har många gånger fått höra av den vän jag ”valt bort” att jag ställer för höga krav och att hen aldrig ”duger” åt mig. Det är oerhört svårt för mig själv att avgöra om det varit så…..

Vad jag vet är att vi, från att ha kunnat tala om allt och ofta haft kontakt, gled isär. Jag upplevde att jag inte längre involverades i någonting och inte visste någonting om min vän. Skulle jag få veta någonting var det liksom ett ”förhör” från min sida. Hen frågade sällan någonting om mig, hur jag hade det och hur jag mådde. Jag fick ofta inget svar på mina mess och fick jag det var det korta svar. Ibland bara en ”tummen upp” osv.

Att känna att man blir en belastning istället för att vara den vän man vill vara är väldigt tungt. Det gör ont och jag försökte verkligen att förklara hur jag kände det. Många, många gånger. Till slut kom jag till en punkt då det var så uppenbart att personen i fråga inte längre ville ha kontakt och jag, som verkligen kände att jag BEHÖVDE ha en vän att prata med, bestämde att det var bättre att helt avsluta vår vänskap än att ständigt bli besviken. Jag skrev ett uppriktigt sms där jag förklarade att jag inte längre skulle höra av mig, eftersom det bara kändes fel. Försökte förklara varför…….

Sedan kommer saknaden. Jag vill ha kvar den vännen i mitt liv! Men jag vet uppriktigt inte hur jag ska vara för att vara den vän som hen vill ha….. Jag trodde att vår vänskap var ”för alltid”, men det var den nog inte. Jag skulle ha funnits där för min vän dag som natt och jag tror egentligen att jag fortfarande är det om hen behövde mig.

Hur vet jag om det är jag själv som har ställt för höga krav? Är det fel av mig att bli ledsen när jag upplevt mig ”ignorerad” (kanske har det berott på saker som tidsbrist)? Ska man finnas kvar i ”stand by-läge” hur länge som helst?

Det finns mycket, mycket som jag inte har berättat här, eftersom jag anser att det blir ”fel”. Det blir ”min version” och det blir absolut inte rätt…. Jag tror att vänskap är en typ av äkta kärlek och för mig har det blivit tomt och ensamt.

Var rädda om Er och ha en fin dag!
Kram!

/Carina

Häromdagen ”städade” jag lite bland gamla meddelanden på Messenger och hittade då ett ”brev” som väckte mina funderingar och tankar.

För ungefär ett år sedan fick jag ett personligt meddelande från en vän på Facebook som jag haft ganska mycket kontakt med. Vi har ganska olika åsikter om mycket, bl.a. hade jag en gång lagt ut på min tidslinje att jag tyckte att det var en fin gåva att skänka en vaccination till ett barn i ett utvecklingsland om man känner för att göra en liten god gärning. Min ”vän” lade då upp en hel del ”anti-vaccinationspropaganda” som kommentarer under mitt inlägg och jag gav henne en del motargument. Kanske var det detta som fick bägaren att rinna över för henne, för jag förstod när jag läste meddelandet, att hon retat sig på mig under lång tid.

Detta är ett litet utdrag ur hennes meddelande, citat;

”Du skriver ju inte mycket, lägger mest upp bilder på dig själv och dina hundar. Mest på dig själv, faktiskt. Sanningen är den, att jag tycker så synd om dig. Jag funderar på hur många år av ditt liv du har lagt på att sminka dig.
Du vill bara ha ”gillanden” och ingen får tycka annorlunda än du för då blir du sur. Det gick upp för mig igår, att du vill inte ha vänskap. Du vill bara att man ska tycka att du är vacker. Jag orkade helt enkelt inte längre. Hur mycket bekräftelse måste du ha, varje dag?”

Slut citat.

Hon blockerade mig på Facebook direkt efter att hon skrivit detta och lämnade mig med alla funderingar, utan att ha en chans att få resonera med henne om det.

Jag vet inte varför jag tog detta så hårt, men kanske var det för att hon lämnade mig helt utan möjlighet att försöka ”reda ut” det. För jag hade ett enormt behov av att få prata med henne. Förklara att jag blev arg och ledsen för det hon skrev, men att jag inte ville vara hennes ovän. Att jag var ledsen över att hon uppfattat mig på det sätt som hon tydligen gjort, men att jag tål att bli motsagt utan att bli arg eller sur.

Hon gav mig aldrig den chansen och jag hittade hennes adress och skickade blommor till henne med ett meddelande där det stod att jag ville att vi skulle fortsätta att vara vänner. När blomsterbudet var dit öppnade hon inte dörren och blommorna fick jag ge till ett äldreboende som fanns alldeles bredvid.

Jag har även skickat ett kort till henne där jag skrivit att jag vill att vi ska kunna prata, men jag har inte hört något från henne. Hon har mig fortfarande blockerad på Facebook, så jag vet ingenting om hur hon mår och hur hon har det.

Jag vet egentligen inte själv varför det är så viktigt för mig att få reda ut konflikter och känna att oavsett vad det är som har hänt, så ska man våga se den andra personen i ögonen och ta emot och själv kunna ge förklaringar till det som hänt. Att sedan kunna acceptera en ursäkt eller själv ge en ursäkt är så skönt för att kunna lämna det därhän och känna att det blev bra till slut.

Jag har vid flera olika tillfällen varit med om att den som varit arg på mig av någon anledning, inte velat ge mig chansen att tala ut om det som hänt. Det gör mig fruktansvärt besviken och jag har så svårt att inte gå omkring och tänka på det. Jag kan faktiskt älta saker som hänt flera år tillbaka om jag inte har fått möjlighet att tala med den andra personen. Jag mår dåligt av att veta att någon går omkring och har ett agg mot mig utan att jag har fått försöka förklara eller fråga vad det gäller.

Jag vet att hon inte är den enda som retat/retar sig på mig och det jag skriver och på mina bilder där jag själv är med framförallt. Uppenbarligen ”får man inte” lägga ut bilder av sig själv, för då tror man att ”man är något”. Jag vid flera tillfällen fått veta att jag sminkar mig för mycket, att jag borde vara mer ”naturlig”, att jag är för ”enkelspårig” och diverse annat. Jag har helt enkelt fått ganska många påhopp som rör mig som person. Jag tål att bli motsagd, men jag tycker verkligen att det är fel att påpeka sådant som har med ”mig som personen Carina” att göra. Det är ju inte rätt att jag ska behöva försvara hur jag ser ut eller vad jag lägger ut för bilder. Eller?

Jag må vara kaxig med min tatuering ”free to be me” på ryggen, men jag erkänner att jag blir väldigt ledsen av personliga påhopp. Jag är inte annorlunda än någon annan, men jag tränar på att våga saker. Att våga lägga ut bilder på mig själv (för att det är så jag ser ut), att våga säga vad jag tycker och att våga vara mig själv i alla lägen. För att jag själv ska utvecklas och för att andra ska förstå mig bättre. Kanske till och med förstå andra lite bättre också…….

Detta blev ett väldigt ”självcentrerat” inlägg (har nog ett behov att få berätta om det här), så jag antar att någon retar sig på det också, men jag hoppas att den som inte tycker om mig bara slutar att följa min blogg istället för att gå omkring att reta sig på ”den där uppblåsta människan”!

Ha en fin måndagskväll nu!
Kram!

/Carina

Fortsätt läsa →

I hela mitt liv har jag känt ett slags ”utanförskap”. En känsla av att vara ”annorlunda” än andra. Jag har inte ”lidit” av det, men det har ibland fått mig att ”bromsa” och ta avstånd från saker som jag egentligen kanske hade velat göra, men där jag känt att jag inte ”hör hemma”. Det kan ha varit allt ifrån lekar när jag var barn till fester eller studier när jag blev äldre. Vad detta beror på vet jag inte. Jag har grunnat väldigt mycket på det och tidigare trodde jag att det berodde på min hörselskada, men numera har jag insett att det inte beror på den.

Att analysera och fundera över sin egen roll och vara så otroligt känslig för ”nyanser” och kanske ha ett ovanligt starkt ”känselspröt” när det gäller att tolka små signaler, är nog snarare en förklaring till känslan av att vara ”annorlunda”. Att fundera över varför han eller hon gjorde si eller så, varför hen sa så, varför jag sa så, varför jag gjorde så… Blev det fel? Blev det rätt? Blev någon arg? Gillar dem mig inte?

Jag har skrivit om detta tidigare och jag har fått uppfattningen att det är många som känner likadant. Det tror man inte när man själv undrar varför man är ”annorlunda”.

Jag har kommit till en ålder då jag insett att jag måste få duga och jag orkar inte hålla på att låtsas vara något annat än just den jag är. Men som barn och tonåring ägnades mycket tid till att fundera på hur jag ville vara. Som ”de tuffa”? ”De snälla”? ”De populära”?

Helst ville jag vara som de populära tjejerna, men eftersom jag inte var snygg så fanns inte den möjligheten. För att vara populär fanns det nämligen ett enda krav; att vara snygg! Jag tror inte att detta har förändrats och jag tycker så synd om alla tjejer och killar som går omkring och tror att de för alltid kommer att vara ”ett andrahandsval”, eftersom de ”inte är tillräckligt snygga”. Världen är så hård och så cynisk och jag skulle vilja ta dem alla i famnen och berätta hur oerhört fina just de är och boosta dem med en känsla av att duga och att de är lika bra som någon annan.

Kanske är det också därför jag tycker att det är så oerhört viktigt att varje person måste få vara ”sig själv”. Oavsett ålder så måste man få gå sina egna vägar och se ut och göra som man vill, så länge det inte drabbar någon annan. Vi människor måste lära oss att vi tycker om olika saker, vi gör olika och vi ÄR olika – och ändå innerst inne så lika! Vi vill alla känna oss älskade, tillhöra en gemenskap och uppleva trygghet. Vi måste nog lära oss att ge den gåvan till varandra……

”You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope some day you’ll join us
And the world will be as one….”

John Lennon

Ha en fin dag och njut av livet!
Kram!

/Carina

Som ni märker har jag ändrat lite på min blogg. Har flyttat med de gamla blogginläggen och skapat en ny bloggsida, eftersom den andra var ”trög” och gjorde lite som den ville. Eller om det var jag som var det kanske…..? Nu hoppas jag i alla fall att det ska fungera bättre att länka och ”få med sig” de rätta bilderna osv.

Idag har renoveringsarbetet på bloggtanten också inletts lite smått. Jag har varit till läkarmottagningen och fått järninfusion (för femtioelfte gången ungefär) och fått tid på företagshälsovården för mina kontakteksem på händerna. Blir nog någon ordning på mig till slut kanske. Däremot tror jag inte att jag kommer att klara av att jobba som ”vanlig” sjuksköterska mer.

Det här är andra ”ronden” mot mina eksem. Första omgången var redan 2007 och då sa min läkare på Hudmottagningen att ”Du kommer aldrig mer att klara av att jobba som sjuksköterska p.g.a. din eksem”. Jag jobbade därefter som medicinskt ansvarig sjuksköterska, MAS, i kommunen i nästan nio år, d.v.s. kontorsarbete. Händerna läkte, handskarna byttes ut och jag upptäckte att händerna inte reagerade allergiskt mot dem. När jag så kände att MAS-jobbet stod mig upp i halsen, bestämde jag mig för att säga upp mig från det och ge sjuksköterskeyrket en chans igen. För ett år sedan började jag då som helt vanlig sjuksköterska inom kommunens äldrevård/hemsjukvård. Det var såå roligt att komma ut ur kontoret och få träffa patienter igen!

Allt har gått jättebra fram tills för några veckor sedan då jag upptäckte att jag hade utslag på händerna en kväll. Sedan har det gått i en rasande fart att det blossat upp och nu ser händerna ut som om jag doppat dem i en burk med röd målarfärg. Det är lite frustrerande och visst kommer det tankar om ”lagen om alltings jävlighet”. Men det är knappast någon större idé att tänka så, utan det gäller att försöka ta en dag i taget och att ha inställningen att det kommer att bli bra. På ett eller annat sätt…….

Kanske finns det ultimata jobbet för en 51-årig tant från Västerbottens inland med dålig hörsel, kontakteksem, depressioner och allmänt smågalen, där ute någonstans och bara väntar på mig! Jag väljer att tro det och att se att det faktiskt inte är någonting att klaga över. Jag kommer att hitta rätt även denna gång, det är jag säker på!

Ha en mysig måndagskväll!
Kram!

/Carina