Att bli sedd, att bli bekräftad… Nog har vi väl alla det behovet….? Åtminstone på det sättet att vi alla vill ”räknas” och bli accepterade.
Ibland när jag kommer in på våra äldreboenden kan jag se de gamla som bor där sitta i sin egen värld, med blicken sänkt eller sova. Hur är deras tillvaro egentligen? Ses de som samma person som de var när de var 30 40 eller 50 år? Eller slutar vi se de som är gamla och sjuka, kanske gravt dementa, som samma personer som de var medan de fortfarande var unga och friska? Ser vi den gamla damen som sitter med sin sked och öser ur en tallrik som är tom sedan länge, som en likvärdig person som oss själva? För själva människovärdet kan ju knappast krympa med sjukdom eller ålder, eller hur? Inte heller behovet av att bli bekräftad och sedd.
Jag tror att vi behöver lära oss att komma ihåg att inne i den gamla personen finns fortfarande en PERSON, en MÄNNISKA. En människa precis som jag själv, som behöver ses som just det och inte ”bara” en ”gamling på ett boende”. För inne i min kropp kommer ju min själ att finnas tills den dag jag dör och så länge jag finns därinne hoppas jag att jag finns inför andra människor…….
Ha en fin kväll!
Kram!
/Carina
Så är det. Jag tror inte att det kommer att bli bättre heller, eftersom det är ständig personalbrist inom vården och att det är liksom att ta ”det man får”. Men tilläggas bör även att det finns personal som är alldeles, alldeles underbara och som verkligen är på ”rätt plats”!
Nej, det finns ställen där en del av personalen inte längre ser de äldre …….som en person överhuvudtaget!
Så länge det inte finns några som helst lämplighetsprov för att arbeta på dessa ställen, kommer det inte att vara optimalt. Jag har som anhörig, och (anställd) sett alldeles för mycket, då jag engagerade mig och var på plats längre perioder. Sedan finns det enstaka ställen med engagerade chefer som får till en betydligt bättre stämning, genom att vara ute i verksamheten…