Det var ett tag sedan jag skrev. Luften gick liksom ur mig när min vän M somnade in i början av maj på Axlagården. Jag visste ju att det skulle bli så, men det är ändå så svårt att förbereda sig för att en person som man älskar och som brukar finnas där, helt plötsligt är borta.

Jag har varit ledsen och arg. Arg för att en underbar ung kvinna (M var bara 47 år) inte fick fortsätta att leva. Hon har fyra barn, hon VILLE leva och hon hade så mycket att tillföra världen. Men hennes tid var slut och jag saknar henne oerhört. Det känns som om jag inte längre vet vem jag ska berätta saker för. Vem ska jag fråga om råd? Vem ska berätta om sin dag för mig och vem ska jag ge mina tankar till nu?? Jag har min familj, men det är annorlunda att tala med en vän. En vän har inte samma ”roll” som en familjemedlem och det blir ett annat sätt att samtala. Nu känner jag mig ensam och lite ”vingklippt”, men jag minns att M skrattade åt mig när jag sa till henne att jag inte skulle klara mig utan henne. ”Klart att du gör!” sa hon. Ja…. Det kanske jag gör, men min värld blev fattigare och ensammare. Jag tänker på hennes familj och framförallt på hennes fyra barn som nu är utan mor. Det är så fel…..

Jag ”ser” henne lite överallt. Senast idag när jag var ute kom en liten blå fjäril fladdrande och satte sig på min axel. För mig kändes det som ett tecken på att hon finns där någonstans och att hon vill visa mig det…. Ni kanske tycker att det är löjligt och det kanske det är, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att det ger mig tröst. Om två veckor blir det begravning. Jag får träffa hennes familj och det ska bli fint.

Sommaren har kommit hit sedan sist jag skrev. Jag älskar sommar och försommaren är nog den allra vackraste och underbaraste tiden på året. Jag njuter när jag kör till jobbet på morgonen och ser den skira grönskan eller när jag sitter på brotrappan och dricker mitt morgonkaffe och bara känner hur solen värmer. Det är fortfarande bara maj och vi har haft fantastiskt varmt under några dagar. Idag blåser det och är inte alls lika varmt, men solen skiner och det ger mig värme i själen.

Livet är till för att levas just nu. Det är så tydligt för mig att man inte ska leva någon gång i ”framtiden”, planera för saker som ska hända om ett år, om några månader, veckor eller i morgon. Man ska leva just precis i denna stund och då spelar det egentligen ingen roll vad man gör, för det är just nu som livet pågår. Själv ska jag sätta mig ute i sommaren och ta mig en påtår kaffe. Det är verkligen livet det!

Ha en skön fortsättning på pingsthelgen!
Kram!

/Carina