Jag vill försöka skriva om ett för mig lite känsligt ämne, nämligen vänskap. Att det är känsligt beror på flera saker, bl.a. att jag ärligt kan säga att det inte funnits många ”riktiga vänner” i mitt liv, men även att jag ganska nyligen ”gjort slut” med en vän. Kan man göra det? Ja, jag tror det. Jag har i alla fall gjort det.

Det är viktigt för mig att skriva på ett sätt så att ni förstår vad jag menar och det är viktigt för mig att inte min egen uppfattning av saker och ting ska uppfattas som det jag själv anser vara ”allenarådande”. Man måste vara ödmjuk och jag vet att jag bara är en ”vanlig människa” som ofta tänker och tycker på ett sätt som för andra verkar tokigt. Som säkert också ÄR fel. Då måste jag kunna tänka efter och kanske ändra på mig själv eller min åsikt.

Tillbaka till det här med vänskap. Jag har många gånger fått höra av den vän jag ”valt bort” att jag ställer för höga krav och att hen aldrig ”duger” åt mig. Det är oerhört svårt för mig själv att avgöra om det varit så…..

Vad jag vet är att vi, från att ha kunnat tala om allt och ofta haft kontakt, gled isär. Jag upplevde att jag inte längre involverades i någonting och inte visste någonting om min vän. Skulle jag få veta någonting var det liksom ett ”förhör” från min sida. Hen frågade sällan någonting om mig, hur jag hade det och hur jag mådde. Jag fick ofta inget svar på mina mess och fick jag det var det korta svar. Ibland bara en ”tummen upp” osv.

Att känna att man blir en belastning istället för att vara den vän man vill vara är väldigt tungt. Det gör ont och jag försökte verkligen att förklara hur jag kände det. Många, många gånger. Till slut kom jag till en punkt då det var så uppenbart att personen i fråga inte längre ville ha kontakt och jag, som verkligen kände att jag BEHÖVDE ha en vän att prata med, bestämde att det var bättre att helt avsluta vår vänskap än att ständigt bli besviken. Jag skrev ett uppriktigt sms där jag förklarade att jag inte längre skulle höra av mig, eftersom det bara kändes fel. Försökte förklara varför…….

Sedan kommer saknaden. Jag vill ha kvar den vännen i mitt liv! Men jag vet uppriktigt inte hur jag ska vara för att vara den vän som hen vill ha….. Jag trodde att vår vänskap var ”för alltid”, men det var den nog inte. Jag skulle ha funnits där för min vän dag som natt och jag tror egentligen att jag fortfarande är det om hen behövde mig.

Hur vet jag om det är jag själv som har ställt för höga krav? Är det fel av mig att bli ledsen när jag upplevt mig ”ignorerad” (kanske har det berott på saker som tidsbrist)? Ska man finnas kvar i ”stand by-läge” hur länge som helst?

Det finns mycket, mycket som jag inte har berättat här, eftersom jag anser att det blir ”fel”. Det blir ”min version” och det blir absolut inte rätt…. Jag tror att vänskap är en typ av äkta kärlek och för mig har det blivit tomt och ensamt.

Var rädda om Er och ha en fin dag!
Kram!

/Carina