Häromdagen ”städade” jag lite bland gamla meddelanden på Messenger och hittade då ett ”brev” som väckte mina funderingar och tankar.

För ungefär ett år sedan fick jag ett personligt meddelande från en vän på Facebook som jag haft ganska mycket kontakt med. Vi har ganska olika åsikter om mycket, bl.a. hade jag en gång lagt ut på min tidslinje att jag tyckte att det var en fin gåva att skänka en vaccination till ett barn i ett utvecklingsland om man känner för att göra en liten god gärning. Min ”vän” lade då upp en hel del ”anti-vaccinationspropaganda” som kommentarer under mitt inlägg och jag gav henne en del motargument. Kanske var det detta som fick bägaren att rinna över för henne, för jag förstod när jag läste meddelandet, att hon retat sig på mig under lång tid.

Detta är ett litet utdrag ur hennes meddelande, citat;

”Du skriver ju inte mycket, lägger mest upp bilder på dig själv och dina hundar. Mest på dig själv, faktiskt. Sanningen är den, att jag tycker så synd om dig. Jag funderar på hur många år av ditt liv du har lagt på att sminka dig.
Du vill bara ha ”gillanden” och ingen får tycka annorlunda än du för då blir du sur. Det gick upp för mig igår, att du vill inte ha vänskap. Du vill bara att man ska tycka att du är vacker. Jag orkade helt enkelt inte längre. Hur mycket bekräftelse måste du ha, varje dag?”

Slut citat.

Hon blockerade mig på Facebook direkt efter att hon skrivit detta och lämnade mig med alla funderingar, utan att ha en chans att få resonera med henne om det.

Jag vet inte varför jag tog detta så hårt, men kanske var det för att hon lämnade mig helt utan möjlighet att försöka ”reda ut” det. För jag hade ett enormt behov av att få prata med henne. Förklara att jag blev arg och ledsen för det hon skrev, men att jag inte ville vara hennes ovän. Att jag var ledsen över att hon uppfattat mig på det sätt som hon tydligen gjort, men att jag tål att bli motsagt utan att bli arg eller sur.

Hon gav mig aldrig den chansen och jag hittade hennes adress och skickade blommor till henne med ett meddelande där det stod att jag ville att vi skulle fortsätta att vara vänner. När blomsterbudet var dit öppnade hon inte dörren och blommorna fick jag ge till ett äldreboende som fanns alldeles bredvid.

Jag har även skickat ett kort till henne där jag skrivit att jag vill att vi ska kunna prata, men jag har inte hört något från henne. Hon har mig fortfarande blockerad på Facebook, så jag vet ingenting om hur hon mår och hur hon har det.

Jag vet egentligen inte själv varför det är så viktigt för mig att få reda ut konflikter och känna att oavsett vad det är som har hänt, så ska man våga se den andra personen i ögonen och ta emot och själv kunna ge förklaringar till det som hänt. Att sedan kunna acceptera en ursäkt eller själv ge en ursäkt är så skönt för att kunna lämna det därhän och känna att det blev bra till slut.

Jag har vid flera olika tillfällen varit med om att den som varit arg på mig av någon anledning, inte velat ge mig chansen att tala ut om det som hänt. Det gör mig fruktansvärt besviken och jag har så svårt att inte gå omkring och tänka på det. Jag kan faktiskt älta saker som hänt flera år tillbaka om jag inte har fått möjlighet att tala med den andra personen. Jag mår dåligt av att veta att någon går omkring och har ett agg mot mig utan att jag har fått försöka förklara eller fråga vad det gäller.

Jag vet att hon inte är den enda som retat/retar sig på mig och det jag skriver och på mina bilder där jag själv är med framförallt. Uppenbarligen ”får man inte” lägga ut bilder av sig själv, för då tror man att ”man är något”. Jag vid flera tillfällen fått veta att jag sminkar mig för mycket, att jag borde vara mer ”naturlig”, att jag är för ”enkelspårig” och diverse annat. Jag har helt enkelt fått ganska många påhopp som rör mig som person. Jag tål att bli motsagd, men jag tycker verkligen att det är fel att påpeka sådant som har med ”mig som personen Carina” att göra. Det är ju inte rätt att jag ska behöva försvara hur jag ser ut eller vad jag lägger ut för bilder. Eller?

Jag må vara kaxig med min tatuering ”free to be me” på ryggen, men jag erkänner att jag blir väldigt ledsen av personliga påhopp. Jag är inte annorlunda än någon annan, men jag tränar på att våga saker. Att våga lägga ut bilder på mig själv (för att det är så jag ser ut), att våga säga vad jag tycker och att våga vara mig själv i alla lägen. För att jag själv ska utvecklas och för att andra ska förstå mig bättre. Kanske till och med förstå andra lite bättre också…….

Detta blev ett väldigt ”självcentrerat” inlägg (har nog ett behov att få berätta om det här), så jag antar att någon retar sig på det också, men jag hoppas att den som inte tycker om mig bara slutar att följa min blogg istället för att gå omkring att reta sig på ”den där uppblåsta människan”!

Ha en fin måndagskväll nu!
Kram!

/Carina