I hela mitt liv har jag känt ett slags ”utanförskap”. En känsla av att vara ”annorlunda” än andra. Jag har inte ”lidit” av det, men det har ibland fått mig att ”bromsa” och ta avstånd från saker som jag egentligen kanske hade velat göra, men där jag känt att jag inte ”hör hemma”. Det kan ha varit allt ifrån lekar när jag var barn till fester eller studier när jag blev äldre. Vad detta beror på vet jag inte. Jag har grunnat väldigt mycket på det och tidigare trodde jag att det berodde på min hörselskada, men numera har jag insett att det inte beror på den.

Att analysera och fundera över sin egen roll och vara så otroligt känslig för ”nyanser” och kanske ha ett ovanligt starkt ”känselspröt” när det gäller att tolka små signaler, är nog snarare en förklaring till känslan av att vara ”annorlunda”. Att fundera över varför han eller hon gjorde si eller så, varför hen sa så, varför jag sa så, varför jag gjorde så… Blev det fel? Blev det rätt? Blev någon arg? Gillar dem mig inte?

Jag har skrivit om detta tidigare och jag har fått uppfattningen att det är många som känner likadant. Det tror man inte när man själv undrar varför man är ”annorlunda”.

Jag har kommit till en ålder då jag insett att jag måste få duga och jag orkar inte hålla på att låtsas vara något annat än just den jag är. Men som barn och tonåring ägnades mycket tid till att fundera på hur jag ville vara. Som ”de tuffa”? ”De snälla”? ”De populära”?

Helst ville jag vara som de populära tjejerna, men eftersom jag inte var snygg så fanns inte den möjligheten. För att vara populär fanns det nämligen ett enda krav; att vara snygg! Jag tror inte att detta har förändrats och jag tycker så synd om alla tjejer och killar som går omkring och tror att de för alltid kommer att vara ”ett andrahandsval”, eftersom de ”inte är tillräckligt snygga”. Världen är så hård och så cynisk och jag skulle vilja ta dem alla i famnen och berätta hur oerhört fina just de är och boosta dem med en känsla av att duga och att de är lika bra som någon annan.

Kanske är det också därför jag tycker att det är så oerhört viktigt att varje person måste få vara ”sig själv”. Oavsett ålder så måste man få gå sina egna vägar och se ut och göra som man vill, så länge det inte drabbar någon annan. Vi människor måste lära oss att vi tycker om olika saker, vi gör olika och vi ÄR olika – och ändå innerst inne så lika! Vi vill alla känna oss älskade, tillhöra en gemenskap och uppleva trygghet. Vi måste nog lära oss att ge den gåvan till varandra……

”You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope some day you’ll join us
And the world will be as one….”

John Lennon

Ha en fin dag och njut av livet!
Kram!

/Carina