Jag sitter och tittar på universitetsutbildningar och kurser. Det har alltid varit något som lockat mig, det här med att plugga och lära mig MER. Helt enkelt en strävan efter att UTVECKLAS. När jag nu tittar på kurser så känner jag att även om det skulle vara så jättekul, så finns det vissa kriterier som måste vara uppfyllda för att utbildningen ska vara möjlig att ens fundera på. Dels så får den inte var så lång. Jag är snart 52 år och att gå en lång utbildning är inte så stor idé längre, jag ska ju hinna ha någon nytta av det jag pluggar. Sen måste den vara på halvfart, eftersom jag har min sjukersättning på 50% p.g.a. min hörselnedsättning och jag orkar inte mer än det. Den måste även vara på distans, eftersom jag inte kan vara borta hemifrån så mycket p.g.a. hundarna.

När jag då har kollat och funderat utifrån vad jag är intresserad av så har jag (förstås) hamnat inom vård och socialt arbete. Tänkte att jag skulle kolla vad ”ödet” ville att jag skulle söka (fritt inom alla ämnesområden) och lät mig bara gå in på en utbildning styrd av slumpen. Det blev ”Arrangering, komposition och musikteori”, men se där tror jag nog att ”ödet” tänkte lite fel! Haha…..

Det blev inte mycket kvar som egentligen skulle passa för min del och sanningen är väl att jag borde lägga ner tankarna på att plugga. Jag är för gammal, helt enkelt. En utbildning som jag skulle kunna tänka mig att gå är annars ”Bildterapeut”. Att jobba inom vård med den utbildningen kunde vara väldigt intressant, eftersom det kombinerar flera av mina stora intressen. Vård, att uttrycka sig genom bilder och skapande, plus psykologi.

Hade jag varit under 40 hade jag gärna velat utbilda mig till psykolog eller apotekare. Men nu är jag en lite vilsen sjuksköterska som har svårt att bara finna sig i att inte klara av att jobba som jag vill p.g.a. mina fysiska funktionsnedsättningar/problem….. Jag önskar att jag kunde gå till jobbet och göra de uppgifter som finns och vara nöjd med det, men jag känner att jag inte får utnyttja min kompetens och den känslan är ganska jobbig. Jag VILL mer än jag klarar. Men…..det är bara att grunna vidare. Det finns alltid möjligheter och jag kommer att hitta det som känns rätt för mig så småningom. Kanske blir det någon ordning på mina händer och då kan det ju kanske vara möjligt att återgå till sjuksköterskejobbet igen, vilket jag förstås väldigt gärna skulle vilja.
Sen är det nog mycket som handlar om det som står nedan; Att VÅGA!! Att förlora fotfästet en liten stund, men att inte förlora sig själv!

Det känns som en föraning av vår ute. Det är nollgradigt och blåser. Trots enorma mängder snö så känner man att våren närmar sig och ljuset håller på att komma tillbaka. Det gör gott inne i en frusen själ som behöver ljuset och värmen för att må bra!

Önskar Er en fortsatt skön söndag!

Kram!
/Carina