Ja, jag ska försöka i alla fall…. Fast om det sedan går så bra är ju långt ifrån säkert. Allt som blir till ett ”krav” har en förmåga att börja kännas jobbigt efter ett tag, så därför kommer jag att skriva när jag har lust och om det som jag har lust att ventilera för stunden. Vilket i stort sett kan bli vad som helst, eftersom mina tankar har en förmåga att spreta otroligt mycket.

Jag är nog som de flesta andra. Har mitt liv fyllt av dagliga strapatser. En underbar familj (gubben och tre vuxna barn med respektive och ett litet barnbarn) som jag älskar mer än allt annat, mina hundar, mitt jobb, mina vänner…. Problem och glädjeämnen, sorg och lycka… Precis så som livet är för oss alla. Jag tycker om att skriva och jag inser att jag genom mina flitiga inlägg i sociala medier får både vänner och en och annan som avskyr mig. Jag tror inte riktigt att jag ”följer normen” för hur man ska vara när man är en tant i ”51-årsåldern”, men det beymrar mig inte särskilt mycket. Fast en och annan Facebook-vän har blivit tillräckligt irriterad för att blockera mig. Så det jag vill säga är väl egentligen; Ta mig som jag är eller låt bli! Om du tycker att jag är ett ”pain in the ass” så behöver du inte läsa.

Alla andra är såå hjärtligt välkomna!