Plötsligt dök det upp bilder från förr på en sida på Facebook. Bilder som en kusin scannat in från hennes fars gamla diabilder. Oj, vad dessa bilder väckte mycket minnen och känslor! Jag blev så berörd att jag har tittat och tittat om och om igen. Minns helt plötsligt den gamla lekstugan hos farmor och farfar. Minns doften och sakerna som fanns där. Minns hur farmor såg ut när hon stod och pratade i telefonen med sin syster. Minns hur svårt det var att förstå när de pratade tornedalsfinska och minns hur pappa alltid hade pipan i munnen oavsett den var tänd eller inte. Minns den lilla röda plastväskan som jag tyckte så mycket om. Minns vår gamla bil som vi knappt rymdes i alla fem. Minnen av så många människor som varit en del av min barndom……

En bild väcker mina känslor mer än de andra. Det är bilden av vår familj på en förrådstrappa hos farmor och farfar i Muodoslompolo. Jag kan inte låta bli att tänka att den bilden föreställer en helt vanlig familj. Ett ungt par med tre lyckliga barn…. Men inte långt efter det att den bilden togs så förändrades allt. Min yngre bror blev mycket allvarligt sjuk (aplastisk anemi) och det vände upp och ned på hela tillvaron för oss alla.

Jag tror att jag, som var 5 år då, knappast tänkte särskilt mycket på att mitt liv var annorlunda än andra barns. Men som vuxen kan jag fundera över många saker. Fundera och FÖRSTÅ hur jobbigt det måste ha varit för mamma och pappa. Min mamma bodde (ja, jag säger bodde, eftersom det här handlar om en lång tidsperiod) på lasarettet tillsammans med min lillebror. Hemma fanns min äldre bror som måste ha varit nio år och jag. Pappa jobbade mycket. Dels för att ha en inkomst och kanske även för att glömma oron. Vi hade en grannfru som kom hem och lagade middag åt oss barn, men jag minns mest att min bror och jag var ensamma.

På helgerna åkte vi till lasarettet och hälsade på mamma och lillebror och även om jag var jätteledsen när vi skulle åka hem därifrån och jag nästan längtade ihjäl mig efter mamma, så visade jag nog aldrig att jag var ledsen för jag förstod att mamma hade det jobbigt och skulle bli ledsen om jag var ledsen. Barn förstår sådant, även om de inte är så stora. Jag ville vara en duktig flicka som klarade mig själv och som inte var ledsen, men egentligen var jag rädd och ledsen för jämnan.

Mitt hår var långt och jag minns hur det alltid var en enda tova, eftersom jag inte klarade av att kamma ut det. En gång följde jag en klasskompis hem och hennes mamma kammade ut mitt hår. Jag minns än idag hur lycklig och stolt jag var när jag fick gå till skolan och mina klasskompisar såg att mitt hår var så där fint som de andras. Det är ett minne som verkligen har fastnat och som på något sätt, trots att det bara handlar om en liten detalj, säger lite om hur tillvaron var därhemma för min bror och mig.

Så småningom fick min lillebror börja komma hem på permission från lasarettet. Oftast slutade dessa permisar med att de fick åka tillbaka i ilfart för att han börjat blöda (oftast näsblod) och när han väl började blöda fanns det inget som kunde stoppa det. Det gör att jag än idag avskyr lukten av blod.

Utan att lämna ut min älskade familj alltför mycket kan jag nog påstå att vi förändrades av allt detta. Min bror hade under sin sjukperiod blödningar i hela kroppen, både invändigt och utvändigt. Det blödde från alla kroppsöppningar, hans ena öra blev förstört av allt blod och han hade även blödningar i hjärnan. Han genomgick en otroligt tuff behandling, hade mycket skador och en mycket lång konvalescens innan han äntligen kunde friskförklaras (efter många år). Att hans liv förändrades i och med sjukdomen är självklart. Men det förändrade oss alla.

Min mamma blev fysiskt och psykiskt helt slut och min pappa hade börjat dricka. De fann aldrig tillbaka till det liv de haft tidigare…..

Hur min äldre bror och jag påverkades av allt är svårt att veta, eftersom vi ju inte har någon ”alternativ verklighet” att jämföra med. Jag kan dock säga att för egen del vet jag att jag påverkades ganska mycket och att jag antagligen skulle ha varit betydligt tryggare och haft mindre stort behov av att vara en ”duktig flicka” om inte allt detta hänt.

Det ena påverkar ju det andra och hur vår tillvaro hade varit om vi bara hade fått fortsätta att vara en ”vanlig familj” går aldrig att veta. Vi fick aldrig tillbaka det ”normala familjelivet”, om nu något sådant finns. Jag vill inte berätta allt, men det var inte någon lätt tillvaro för någon av oss. Min far blev alkoholist och han dog i sviterna efter en hjärtinfarkt när han var 45 år gammal.

Det är ju så för oss alla att händelser utlöser andra händelser och livet är inte okomplicerat för någon. Många saker glömmer vi, eller åtminstone lägger vi dem i så långt in i vår minnesbank att det behövs något sådant här som dessa bilder för att man ska minnas. För att man ska le lite, men även känna att tårarna är nära.

Jag har inte skrivit detta för att ”klaga”. Vi hade bra stunder och jag är ju så tacksam för för min mamma, pappa och mina syskon. Jag älskar dem mer än ord kan säga och det finns nog bara en enda sak jag önskar och som är min stora sorg; Att jag aldrig sa till min pappa hur mycket jag älskade honom. Jag hoppas att han visste det ändå och att han kan se sina vuxna barn, sina barnbarn och sina barnbarnsbarn däruppe i sin himmel, att han ler och känner sig stolt över oss…… Kanske hänger pipan fortfarande i mungipan, vad vet jag….

Avslutar med en bild där syskonen Kostet letar efter nyckelpigor någon gång under en sommar i början av 70-talet.

Ta hand om er och ha en skön söndag!

Kram!
/Carina